Träningsnarkoman
Anledningen till att det inte blivit mycket skrivit på denna sida de sista veckorna stavas sjuka och skadade hundar. Så jag håller på att krypa ur skinnet, bokstavligen. Jag tycker det är så otroligt jobbigt att de är sjuka och det är inte bara för att jag tycker så himla synd om dem och för att mitt hjärta håller på att brista varje gång jag ser på dem att de lider. Det är också för att jag börjar få svår abstinens. Jag har kommit på att jag är beroende av två saker, långa promenader och att träna hund. Jag har verkligen svårt att låta dem vara, vill bara träna, träna, träna. Det är ju så himla roligt. Och Elsa tycker ju också det, så ibland glömmer jag mig och kör ett pass med henne iallafall. Är Roger då hemma är han genast på mig och ler suckandes, “kan du inte bara låta henne vara, jag tror det är du som tycker det är jobbigast att Elsa är sjuk, inte hon”. Och eftersom Elsa vilat nu i två veckor håller hon också på att spricka av träningsiver och man riktigt ser hur det kryper i hela henne. Vilket bara gör det ännu roligare att träna med henne, för hon är ju så hyperfokuserad. Och det bara älskar jag, den ivern hade jag velat ha alltid. Så ibland kan jag bara inte stoppa mig själv utan kör ett litet trix eller lite lydnad med henne. Fy, dumma mig. Jag måste verkligen stilla min iver. Så för att få ut min nervösa energi ska jag ut och rida en ny häst imorgon. Har kanske hittat en ny medryttarhäst här i Röstånga, han står mitt i byn, helt perfekt. Att vara där några timmar kanske gör att jag blir lite mindre träningssugen.
Men stackars Elsa har all sin energi kvar. Hon håller på att totalt balla ur. Skäller på allt och ingenting. Pricis som förra gången hon skadade sig och var ordinerad vila några veckor. dag skällde hon tom. på vattenkokaren när jag gjorde tevatten! Min stackars lilla tjej. Jag tycker så himla synd om henne. Speciellt när jag lämnar henne hemma och går en runda med Abby. När hon sitter vid dörren och gnäller efter mig, då går mitt hjärta i tusen bitar och jag måste verkligen stålsätta mig för att inte genast öppna dörren och gå in igen. Men daltning hjälper ingen hund (gör dem bara osäkra och odrägliga) så jag fortsätter gå med hennes bedjande ögon fastetsade på min näthinna. Min stackars älsklingshund. Jag önskar så att hon blir bra snart. Vad har då hänt kanske ni undrar. Jo, för två veckor sedan rymde hon från ovanvåningen ner till bottenvåningen, forcerade en barngrind (hög) ner i trappan, trängde sig ut genom spjälorna i trappan , ut på en hög bänk och ner på ett stengolv. Antagligen har hon slagit sig rejält, för när Roger kom hem så mådde hon inte så bra och ville inte gå ut på promenad. “Hon gick som en gammal tant” sa han när jag kom hem, “så jag vände igen”. Sedan dess har hon varit halt, seg och inte alls sig själv. Hältan har vandrat runt mellan de olika benen och efter hon fått vila i tio dagar så åkte jag in och röntgade henne i torsdags. Men alla bilder var fina. Jag som var rädd för att något kanske var brutet kunde andas ut. Veterinären hittade ingenting utan ordinerade bara fortsatt vila i tre! veckor till. Men hon har inte blivit bättre, snarare har hältan varit värre av och till. I takt med att dagarna gått har min oro ökat. Så idag ringde jag en hundfysioterapeft. Hon sa att jag skulle behandla henne med kyla 20 minuter fyra gånger om dagen i några dagar. Så ikväll har hon legat i soffan med Roger med ett isbandage runt tassen (hon haltar nu bara på höger fram). Vi får hoppas att det hjälper, annars är planen att ta henne till en ortoped. Det är så konstigt, för hon är inte trycköm någonstans eller varm. Hon bara haltar, ibland mer (som efter vila, när hon ska komma igång liksom) ibland mindre (som när hon varit igång en stund). Har du varit med om något liknande?
Abby är inte sjuk egentligen, men hon har fått våteksem mellan trampdynorna på tre tassar. Så hon får gå med krage för att inte bita sig och blir behandlad med Alsolsprit coh Daktakort. Håller väl på så ett tag och hoppas att det ger med sig av sig själv. Jag bara tror att det är våteksem, jag har inte varit hos veterinären än. Jag tycker det liknar det min golden hade en sommar. Annars är Abby lika glad som vanligt. En stor tratt minskar inte hennes livsglädje alls. Hon brakar runt med den i hela huset och far in i allt, inklusive oss och Elsa (det gör så himla ont). Hon har lärt sig att äta, dricka och till och med tugga på ben med den.
Jag hoppas mina sötnosar snart ska repa sig så att inte hela tävlingssäsongen är bortblåst. Viktigast är ju förstås att de mår bra och är pigga och friska. Är de bara de tackar jag min lyckliga stjärna och ber en bön till hundguden där uppe;)
5 minuter efter hon fått den på sig för första gången sov hon lika gott som vanligt…
Matte, det är så synd om mig…jag har så himla tråkigt!
Min katt Wilma ville också vara med på ett hörn. Jättesuddig bild, men visst ser hon ut som en liten kattunge:) Hon är dock 7 år!
