-= Blog The Dog =-

Oplanerad miljöträning

I fredags var jag i Höör och sa hejdå till min döda mormor. Det var en synnerligen märklig upplevelse, väldigt jobbigt måste jag säga. Hundarna fick stanna hemma och se Abby hade varit så snäll och hållt sig hela tiden, trots att det gick 4,5 timme. Framsteg:)

Men på vägen hem började det kännas jobbigare och jobbigare så jag bestämde mig med mycket vånda att ställa in helgens kurser. Ingen tjänar på att jag håller en dålig kurs bara för att jag är ledsen. Till er som drabbades vill be så hemskt mycket om ursäkt. Jag ska rätta till det så fort som möjligt. Hemma ville jag inte vara, så jag satte mig i bilen med hundarna och åkte hem till mina föräldrar. Så nu är vi på kortsemester kan man säga. Fredag till måndag, skönt att byta miljö för ett tag. När jag skriver detta sitter jag uppe hos brorsan i Kullavik utanför Göteborg. Och imorgon ska jag och hundarna åka in til stora staden och kolla på folk och hälsa på en kompis.

Denna resa är också bra för hundarna, speciellt för Abby. Det är som en massa gratis miljöträning helt oplanerat:) Abby behöver komma ut mer här i världen och eftersom brorsan har två söta men busiga ungar är det ännu bättre. Barn i den åldern träffar vi väldigt sällen. Men hon är så duktig så, busar inte alls med dem utan är väldigt snäll, låter sig klappas och petas på lite hur som helst. Leksaker som flyger över allt, plötsliga skrik och springande små ben rör henne inte i ryggen. Hon la sig lugnt och sova efter bara en liten stund. Elsa är nästan värre då, hon har svårare att slappna av och vill helst busa lite för vilt med dem ibland. Men jag tycker ändå det går jättebra och barnen är så snälla och duktiga med hundarna. Jag kommer ihåg när Elsa var mindre och så även Olle, då skulle han peta mycket mera på alla möjliga konstiga ställen. En gång såg jag hur han bände upp hennes munn och stack in hela handen och lite till. Elsa som är så snäll så bara stod där och gapa tills han var färdig (jag avbröt dock det helaså fort jag såg det). Olle skulle ju bara känna hur en hundhals kändes innifrån, fullt naturligt att vilja veta detta enligt han själv. Hihihi, det såg iallafall ganska roligt ut även om jag tyckte lite synd om Elsa. Nu är barnen lite större och har lärt sig mer hur man hanterar hundar.

Träningsdagbok

Eftersom det inte var någon vilodag idag har jag iallfall tränat lite med hundarna.Dock tröt min energi lite idag så detta är vad det blev:

Abby:
* Skvallra på viltmarkeringar, hon fattar fortfarande inte grejen men kommer snällt varje gång jag utbrister “vad har du hittat där”
* Tappt apport, dvs jag “tappar” något ute på promenaden utan att hunden märker det. Efetr några meter i Abbys fallk stannar jag, påkallar hennes uppmärksamhet, vänder mig mot saken (som syns på vägen lite längre fram) och säger tappat samtidigt som jag pekar. Gjorde detta två gånger på empromenaden, det gick bra båda gångerna. Hon börjar verkligen förstå vad ordet betyder. Kul att se hennes glädje när jag sa ordet.
* Skämmas i liggande ställning, hon fattade jättesnabbt och kunde efter 2 omgångar göra det helt utan hjälp.
* Utgångsställning. Hon sitter fint kvar vid min sida och följer efter mig när jag går ett steg, dock i slowmotion. Hon har inte förstått vad som menas än. Hon följer dock efter min hand fint.
* Handtarget. På sistone har hon börjar öppna munnen när hon duttar på min hand och idag var måtter rågat då hon öppnade hela munnen och typ höll i min hand. Det gjorde inte ont på något sätt, men det stör den fortsatta träningen och ser dumt och fult ut. Alltså började träna om henne i detta från start. Hon blev mkt konfunderad när hon duttade med öppen mun och det inte kom något klick. Fungerade mycket bättre med vänster hand, hmmm..

Elsa:
* Frivillig utgångställning. Beroende på hur jag håller kroppen ska hon stanna framför mig eller gå runt och sätta sig i fotposition. Hon fattade fort, även om detta satt i ryggraden och i ett år så efter vår utbildning i Göteborg. Mitt eget fel att det inte fungerar längre eftersom jag inte tränat det och dessutom har vant henne vid en massa verbal hjälp (kommandon för det mesta). Men det stör mig att hon inte längre har det på sin frivilliga repetoar, så det får vi träna mera på.
* säker fotposition. Går bar vid stegförflyttningar åt sidorna och bakåt, men tar jag bara ett steg fram kommer hon en halv kroppslängd för långt fram. detta avhjälptes mha av handtarget, sedan fungerade det utmärkt och hon förflyttade sig i förhållande till mitt knä istället.
* Skämmas. Hon börjar fatta! Idag kom jag på att jag kunde lägga retrieverkopplet över hennes nos, och se det fungerade. Efter ett antal repetitioner, 20×3, så tog jag bort kopplet och se för första gången i hennes liv gjorde hon det utan extern hjälp! Woe, jag är glad och impad. För Elsa är detta av någon anledning en svår övning, medan för Abby sker den naturligt.
* Skvallra på viltmarkeringar. Hon skvallrar på allt som rör sig, men spår och bök av svin verkar det vara svårt att skvallra på. Så detta övar vi varje promenad, en dag trillar väl poletten ner:)
* Att vara tyst ocvh uppföra sig trots att Abby skäller. Gick mycket bra efter hon fått kommandot tyst eller ssch.

Nu är jag trött, måste sova! Gonatt…

Falsk vilodag

Igår hade vi vilodag här hemma. Nästan iallafall. På fm var vi ute hos Anna och kollade på mark till spårkursen samt fikade och lät hundarna prata hundspråk. Skogen måste jag ut och reka mer i innan kursen för att verkligen lära känna terrängen och se vad för spår man kan lägga där. Under den rundan var bara mina hundar med. Sen bjöd Anna in mig på kaffe och då passade jag på att ta med mig Abby in efter att noga försäkrat mig om att Annaas hund var snäll mot andras hundar. Väl inne tyckte Abby att Bianca var så äcklig och läskig, hon sökte skydd hos alla mänskliga varelser, stora som små. Hon blottade tänderna och morrade ut varningar men det brydde sig inte Bianca ett dyft om, hon bufflade på som vanligt (hon är en engelsk bulldog). Abby tyckte också att hon lät väldigt märkligt och jag tror att Abby och senare Elsa hade svårt att läsa hennes kroppsspråk och tyda hennes snörvlande. Alltså var läget spänt och jag ångrade mig lite att jag tagit med Abby in. Under fikat satt hon i mitt knä hela tiden medan jag drack kaffe och motade bort Bianca (min hund måste ju lita på att jag inte utsätter henne för saker hon finner olustiga). När vi väl gick ut sen så gick allt mycket bättre, Abby höjde på svansen igen och ibland tom viftade den. Ute kunde hon lätt springa ifrån Bianca och  fick tillbaka sitt självförtroende. Inget mera gruff hördes mellan de två och de fungerade ganska bra ihop. En sten sjönk från mina axlar. Abby är osäker med andra hundar och samtidigt som jag inte vill göra det värre vill jag inte heller överbeskydda henne och inte låta henne träffa några andra förutom Elsa. Men det är en svår balansgång och jag försöker välja hennes hundkompisar väl. Elsa tyckte däremot inte att Bianca var så hövlig eftersom Bianca inte brydde sig om hennes hotfulla varningar utan promt skulle nosa av henne överallt. Detta är en fräckt beteende i hundvärlden som resulterar i tillrtättavisningar från dominantare individer. Elsa försökte säga ifrån men det ledde bara till att Bianca svarade upp, inget gott kom ur deras möte. Så nästa gång får Elsa stanna hemma. Jag vägrar utsätta henne för saker hon inte tycker om, hur mycket jag än tycker om hundens matte.

När vi kom hem var hundarna trötta och sov gott tills sent på eftermiddagen. Jag fastnade med näsan i en bra bok och fick inget annat gjort denna dag än att läsa  600 sidor. Halv fem gick vi ut på en kortis, det var iallafall min plan. Dock blev kortisen till 90minuter då vi hade så himla roligt ute. Under promenaden tränade vi först lydnad och sedan gjorde jag varsitt ganska svårt uppletande av föremål till dem. Elsa fick två svåra med vardera 8 föremål i varje. Allt möjligt som jag hade på mig (detta var oplanerat) fick det bli. Vantar (4 st), mössa, halsband, bajspåsar och en boll. Medan Elsa fick jobba med nosen fick Abby träna passivitet. När hon satt stilla fast jag skickade iväg Elsa gång på gång gjorde jag ett enklare uppletande till henne på andra sidan skogsvägen. Åh, vad skönt att äntligen få röra sig verkade hon säga. Hon hittade sina saker snabbt, men var inte lika snabb in med dem. Där fick jag gå in och styra henne ganska bestämt mot mig. Hmm, behöver träna mera apportering…Efter det tränade vi lite skvallring på viltmarkeringar medan vi gick.
På hemvägen passerar vi en backe och eftersom det är fullt med snö så  hade barnen åkt pulka där tidigare på dagen. Döm om min lycka när jag hittade en kvarlämnad åk”lapp”. Den lånade jag genast och sprang upp i backen, lite för liten för min rumpa var den, men undan gick det iallafall. Hundarna höll på att få frispel av denna nya fartfyllda lek och anföll mig med gemensamma krafter. Jag skrattade så jag höll pån att gå av när de gång på gång fick mig ur kurs med sina tacklingar. Åh, vi hade så roligt! Jag åkte kanske 10-12 ggr innan jag tyckte Elsa blev för uppskruvad och vi istället fortsatte hemmåt. De som såg mig måste fått sig ett gott skratt.

Nu tänkte jag att, ahh vad skönt. Nu kommer de att sova. Och ja, Abby sov som en stock hela kvällen i mitt knä (sötisen) men Elsa låg och stirrade på mig och suckade under resten av kvällen. Matte jag vill träna mer, mer. Lite enerverande var det ju att hon inte var nöjd, men jag härade ut med näsan i min bok tills långt in på kvällen. Då fick de aktivera sig själva genom att hitta godis som jag gömde i kartonger. Elsa hjälpte mig att städa efteråt.. Men var hon nöjd, icke.. Hon störde mig inte på något vis annat än att se otroliogt uttråkad ut. Tyckte nästan lite synd om henne, men för en dag ville jag faktiskt fokusera på annat än hundträning och njuta av en bra fantasybok, sista boken i Eragonserien. Kan varmt rekomenderas.

Detta var egentligen inte en riktig vilodag, även om tiden inomhus blev väldigt stimulifattig. Jag satt nämnligen och läste sisådär tolv timmar den dagen!!
Att ha en vilodag i veckan är självklart för hästägare. Att låta hästen stå minst en dag är normalt. Detta för att den ska vila och hämta krafter. Jag tycker samma sak borde gälla inom hundvärlden. Alla hundar behöver vila 1 dag i veckan. Bara korta promenader, max 3×20 minuter den dagen. Inga aktiviteter. Många hundar får för dålig chans att någonsin sova ut helt ordentligt, livet går i ett och lyckost de hundar som får vara själv några enstaka timmar någon dag i veckan (dock inte mer, då blir det stressande för dem istället). Då hinner de verkligen sova och få vara för sig själva. Dagens hundar (många, inte alla) får så mycket stimuli från allt runt omkring dem att sådana pauser är välbehövliga och nödvändiga. Speciellt stressade hundar och mattar kan detta vara en bra medicin för. Som det gamla talesättet lyder ” Att träna är bra men det är vilan däreftersom bygger muskler”. Så är det också inom hundträning, en dags träningspaus kan få poletten att trilla ner hos hunden (och även hos oss, aha det var därfördet inte fungerade…). Så ha inte dåligt samvete för att ni inte hinner ge hunden långpromenader varje dag, även den mår bra av lite tristess.

 Om jag lär Elsa att läsa så kommer hon aldrig mer behöva ha tråkigt!

Abbys träningsdagbok 16/2

Jag börjar med det roligaste, hon skvallrade klockrent på en bil som passerade vår infart. Jättekul att se, kanske börjat hon förstå vad det innebär!

På långpromenaden skällde hon ut alla hundar hon såg, men jag kunde bryta henne och få henne fokuserad på annat, tex. att leta upp en boll. Hon kom även på inkallning när du sprang mot en annan hund. På denna promenaden fokuserade jag på att sätta dem i annat arbete när det kom andra hundar, det och gå undan en bit för att göra det lättare för Abby. Hon skäller men stannar hos mig. Hon vrålskällde inte heller.

På em.promenaden i samhället var hon mera blockerad när vi mötte andra hundar (5 stycken). Det fungerade ganska bra att gå åt sidan och sätta henne. Då kunde jag klicka och belöna utan att hon sa så mycket. Människor brydde hon sig inte alls om idag, varken i skogen eller i samhället. Skönt. En gång kunde hon inte sluta skälla, det var en hund som vi mötte och som sen gjorde en u-sväng och började gå bakom oss, men det löste sig när jag satte henne en bit bort och lät dem passera. Hon var mera forcerad än på fm.promenaden. kanske var hon fortfarande trött av den. Hon var superduktig när jag hade henne lös i skogen en bit. Då tränade jag inkallning med ställande och läggande. Gick hur bra som helst. Hon hade superbra fokus och verkade andas ut när hon kom bort från samhället och alla andra hundar. Stor skillnad i hennes kroppsspråk faktiskt. I samhället går hon på helspänn, verkar ängslig och irriterad medan i skogen var det som hon andades ut igen, svansen började vifta och öronen åkte upp.

Inne har vi tränat på: att sitta i utgångsställning, svårt. Men invid en vägg gick det jättebra. Läggande under gång, fungerar jättefint när jag backar med henne framför mig. Ställande under gång, fungerade jättebra med “matmetoden”. Gå fot 5 steg, fungerar bra så länge hon kan fokusera. Hon har börjat sätta sig självmant när jag stannar. Namnet. Tränat på vad de heter, fortfarande svårt, men det blir bättre. Sitt stanna kvar med mycket kraftig störning, min mamma som kommer in genom dörren. Gick jättebra.

Lydnadsträning

Ikväll ska jag som vanligt hålla kurs i ettans tävlingslydnad. Oftast brukar jag använda delar av kvällen innan eller eftermiddagen samma dag till att förbereda kvällens övningar. Så också idag. Ikväll ska vi gå igenom momenten inkallning och läggande under gång.

När jag planerar övningarna måste jag också se hur de fungerar i praktiken, så att jag lättare kan möta eventuella frågor och svårigheter. Det är väldigt sällan övningar fungerar precis så som det står i böckerna. Detta gör att mina hundar får agera som övningsobjekt och samtidigt får dagens träningsdos. Det som är så bra och värdefullt för mig är att jag har två hundar som är på helt olika nivåer i sin utbildning. Elsa som tagit både LP1 och LP2 och som ska startas i teran till sommaren, Abby som bara är tio månader och måste lära sig allt från grunden. Detta ger mig bra möjlighet till reflektion över hur moment är uppbyggda och vilka delar som är helt grundläggande. Elsa kan redan alla moment men behöver slipa på precisionen. Med Abby däremot märker jag direkt vad som är grund och vad som är påbyggnad. De ekipagen jag möter på kursen är ofta i Abbys fas, de måste få chans att lära allt rätt från början. Med Elsa har jag mest bara kört på utan att tänka så mycket vad som är den snabbaste vägen till inlärning. Hon har en enorm arbetskapacietet som gör att jag kunnat träna på det viset. Abby har inte motor på det sättet utan måste hela tiden motiveras till att arbeta. Det har fått mig att tänka i nya banor, vilket också har gjort att jag börjat träna om Elsa helt från grunden. Det har visat sig att precisionen har blivit mycket bättre av att jag ändrat mig som tränare. Nu är jag mer eftertänksam och funderar igenom övningarna först. Vilken skillnad! Jag kan varmt rekommendera det till alla som tränar hund. Sen är det bra att kunna improvisera också, att ha fokuset skärpt hela tiden gör att man ofta kan fånga beteenden i “flykten” så att säga. Det största målet är ju att ha roligt, sen är det väldigt motiverande att ha ett mål att se fram emot. Så nu har jag anmält mig och Elsa till debut i trean den 12 juni. Nervöst!! Nu gäller det att lägga upp en bra tidsplanering för vår träning:)

Farväl

I natt somnade min älskade mormor in, 94 år gammal. Allt känns så ledsamt och tomt, tänk att jag aldrig mer kommer att få träffa henne, prata med henne, hålla hennes hand i min. Krama om henne, säga hur mycket jag tycker om henne, aldrig mer få höra “Stackars Elsa, hon ser ju så hungrig ut, ger du henne ingen mat? Vi bara äter och äter, men stackars Elsa får ingenting” varvid hon stoppar till henne en bit av sin kaka. Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa att hon visst får mat och att hon precis hade ätit och hungrig det är hon ju alltid (hon är juen retriever), dessutom tål hon inte kakor. Mormor ville inte lyssna på det örat och har alltid skämt bort mina hundar kopiöst. Till slut tog jag med mig dem in tom. på toaletten eftersom jag visste att hon mycket väl kunde ställa ner hela middagen när hon visste att jag inte såg.

 En gång när min golden Olva fortfarande var dålig efter en magomvridning dagen innan, så åkte jag och hälsade på mormor. Då bodde jag i Smålandsstenar så vi stannade några dagar. Jag påpekade mycket noga atthon absolut inte fick ge Olva den allra minsta smula, eftersom hon då kunde bli dålig igen. Jaja, sa mormor och höll sig ganska bra i skinnet. Dagen efter var vi ute på Bosjökloster golfkrog och åt middag. Det var en härlig dag med strålande sol, mitt i sommaren, så vi satt ute och åt. Plötsligt kommer jag på att jag måste gå på toa, och där kunde jag ju inte ta med mig hunden…Vad göra. Jag säger till mormor lite strängt att nu matar du inte Olva medans jag är borta. Men när katten är borta dansar råttorna på bordet. Vilken syn möter mig när jag kommer tillbaka tror ni? Jo, då har lilla mormor illa kvickt varit och köpt en stor portion glass till Olva som hon sitter och matar henne med! Sked för sked med en nöjt leende på läpparna. När hon såg mig ställer hon snabbt ner hela skålen så Olva får hugga i sig bäst hon vill. Arg blev jag, men det hjälpte naturligtvis inte. Då blev mormor helt ifrån sig och blev ännu argare och jätteledsen (tårarna rann nerför hennes kinder), “man kan minsann inte begära av en sån gammal och sjuk människa att hon inte ska mata hunden. Det är omänskligt att begära att hon skulle kunna motstå sådana tiggande hundögon, nehej minsann, någon ordning på torpet fick det vara”! Ja vad ska man säga, Olva var lycklig iallafall och blev som tur var inte dålig. Det var efter den händelsen mina hundar fick följa mig från rum till rum när jag var hos mormor:)

Jag minns en annan episod med Olva och mormor, som vi har skrattat gott åt många gånger efter det. Det var också på sommaren och Olva hade precis löpt för första gången. Eftersom Olva var min första hund så hade jag inte så stor koll på läget. Då trodde jag att när tiken slutat blöda så var det lugnt för denna gången.
Jag och mormor hade åkt ut till Tjörnapssjön för att bada, och Olva fick hänga på. Olva var ju inte så gammal och var vid den tidpunkten lite rädd för vatten (något hon totalt ändrade upfattning om sommaren efter). Hur mycket jag och mormor än plaskade så ville hon inte gå i, jag försökte locka henne ömsom dra in henne (vilket jag nu vet attman absolut inte ska göra), men Olva ville verkligen inte bada. Så efter jag badat färdigt gick vi och satte oss vid en bänk och fikade. Vi hade tagit med oss kaffe, bullar och annat gott. Just som vi sitter och kalasar kommer det fram en man (ca 35 år, jag var då 20) och berättar lite hur man inte ska göra när man vill att ens hund ska gilla vatten. Jaha, sa jag bara, jaja ska tänka på detta till nästa gång. Sedan frågar han om inte hans hund och Olva fick leka. Jovisst sa jag, det går bra. Jag släpper henne och hundarna börjar leka direkt. Efter några minuter sticker de dock till skogs. Jag och mannen springer efter. När vi äntligen hittar dem sitter de ihop… De har parat sig! Jag blir väldigt chockad måste jag säga. Min stackars tik sitter fast i en äcklig mans ännu äckligare hund, hon trillar omkull och skriker av smärta. Jag trodde jag skulle svimma där och då. En utskällning som hette duga fick jag till på köpet av mannen. Vilken oansvarig jänta jag var som släppte ihop min löptik med en hanhund. Men om det blev valpar ville han ha provision och föresten kunde inte vi också träffas och ha kul någongång? Uuurk. Mormor hade vi det laget pallrat sig dit och fattade genast vad som pågick. Hennes första kommentar var “jaha, då har Olva blivit en riktig kvinna nu då”, sen började hon skratta så tårarna rann och hon nästan trillade omkull. Hon tyckte denna syn var så  rolig och varje gång vi pratade om detsenare skrattade hon hon gott även då och sa “kommer du ihåg den gången Olva blev av med oskulden, när hon blev en riktig kvinna. Och den där mannen som flörtade så med dig”. Ja, herregud vilket spektakel det var. Dagen efter åkte jag till veterinären, men de ville avvakta eftersom hon var så ung. På ultraljudet sen konstaterades att hon gått tom. Vilken tur!

Elsa har varit med mig hos mormor sen hon var liten valp. Hon lärde sig snabbt precis var mormor bodde, vilken gata, vilken trappuppgång och vilken dörr. Ibland fick hon springa i förväg ända från bilen och till dörren. Vilken lycka, hon riktigt studsade iväg:) Sen stod hon och trampade otåligt fram och tillbaka utanför dörren medans hon ömsom gnydde, ömsom pep. Släpp in mig, jag vet att himmelriket finns på andra sidan! Elsa och mormor fick någon slags speciell kontakt. De var alltid lika glada att se varandra. Hon är ju så söt sa alltid mormor, men hon har inte fått någon mat va? Hon tyckte det var förfärligt att Elsa var tvungen att förtjäna sina godbitar genom att göra några trix..Hon är lydig så sa hon, men är det inte synd:) På hennes köksbord stod alltid ett kort på mig och Elsa som valp.
När hon såg Abby för första gången var det dock inte samma kärlek. Det var en prickig en, sa hon. “Hon ser precis utsom Pippis häst”! Nej, Elsa skulle det vara.

Min mormor har på många sätt varit en ovärderlig vän, full av humor och goda råd. Hon har alltid funnits där, lyssnat och pratat när jag behövt henne. Men hon har aldrig lagt sig i och aldrig har några moralkakor flugit ur hennes mun. Hon var så vis min fina lilla mormor, hade så mycket kunskap om livet och allt som hör där till. Den har nu gått förlorad. Förut (fram tills bara något år sedan) satt vi uppe hela nätterna och drack vin, rökte, skrattade och pratade strunt. Vi åkte ut på utflykter, lagade mat, bakade och hade oss. De sista åren var vi dock mest inne och pratade om allt mellan himmel och jord. Hon var precis som vilken kompis som helst och var inte ett dugg pryd eller gammalmodig av sig. Nej, det är viktigt att följa med i modet sa hon alltid när jag hade nya käder, svarta naglar eller blått hår. Hon var totalt fördomsfri, så befriande :))

Mormor, du var min allra bästa vän.  Jag kommer sakna dig så otroligt mycket. Jag vet att du har det bra nu och att du kommer vaka över mig från din himmel. Du är min skyddsängel. Jag älskar dig så och du kommer alltid ha en mycket speciell plats i mitt hjärta. Farväl….

Elsas 3-års kalas

Idag, hipp hipp hurra fyller min älskade Elsa 3 år.
Hon fick det hon uppskattar mest här i livet - MAT :)
En hundtårta av mackor, blodpudding, ost, VOV, morot och creme fraiche. Mums, det sa bara slurp så var det slut…

                     Elsa med matte                                                                      Abby med husse 

                      Vi vill ha tårta nu..                                                                                 Mums   

                           Sista smulan..                                                                            Finns det mer?

Början till nya trix

Så här på natten, precis innan jag skulle gå och lägga mig började jag trimma hundarna lite (började vid 23). Sen när jag gjort det och de åtminstone såg lite bättre ut kom jag på att eftersom både jag och Roger är sjuka så hade de ju inte fått någon kvällpromenad (bara kiss i trädgården) och därför behövde lite träning.

Så då tog jag fram lite kattgodis som mina kräsna små kissar naturligtvis ratat. Torkad kycklingfilé i små bitar, man tycker att katter skulle gilla det men icke. Det gjorde däremot hundarna! Med besked. Först började jag att träna Elsa på treans fjärr. Sitt, ligg och stå i en faslig blandning. Hon kan det sen innan, men flyttar sig alltid lite frammåt vid ställandet. Det gick bra. Sen tränade jag Abby i lite apportering, Elsa i stegförflyttningar, Abby i svår kontaktövning osv osv. Men sen kom jag på att jag ville lära dem något helt nytt. Så jag tänkte “Abby borde lära sig dö”. Sagt och gjort, jag började precis som när jag lärde Elsa att spela död  en gång i tiden. Först klick för lägga/vrida ner ena höften (från liggandes) mot underlaget, sedan klicka för att hon vred ner även sidan (revbenen typ), sen klickade jag för att axelvridning mot  underlaget och sedan hände något märkligt. När jag skulle klicka henne för den sista huvudvridningen så håller hon istället upp huvudet och sträcker ut tassen upp/framåt. Det var jag naturligtvis snabb att fånga-hur kul som helst. Det upprepade hon några pass (hon fick givetvis vila mellan varje steg). Sedan provade hon att lägga ner huvudet och göra samma sak-klick och belöning. Men sedan gjorde hon något ännu sötare, när hon hade huvudet nerlagt tog hon båda tassarna och satte i kors över/runt nosen. Så underbart. Detta upprepade hon gång på gång. Hon kan snart trixet “Lägg dig ner och skäms” på kommando. Hur kul som helst, detta kom hon på alldeles själv. Hon såg nästan förvånad ut att detta genererade klick och belöningar. Hmm, början till en frishejpande hund har lagts!!

Det började med att när jag skulle träna Elsa så såg jag av en slump ett litet löv på golvet. Då föddes genast idéen att lära Elsa skämmas. Hon har dock alltid haft väldigt svårt för detta, men skam den som ger sig. Ett löv är ju inge kul att ha på nosen så hon drog av det med tassen varje gång. Ibland provade jag att bara låtsas sätta dit lövet och se det fungerade, hon la tassen på nosen. Men när jag tog bort lövet började hon köra hela sin “liggande-repertoar”, skaka tassarna, rycka i huvudet, rycka i huvud och tassar samtidigt, spela död, lägga ner huvudet, rulla runt, lägga huvudet på tassarna, kolla bakom sig, tom apportera det lilla lövet:) ja allt möjligt - utom det jag ville ha fram, tassen på nosen. Så då åkte lövet (det lilla som fortfarande var kvar av det) upp på nosen igen, och se då lyckades det varje gång. Efter ett tag fortstod hon att det var något med tassen för då provade hon att bara sträcka /rycka fram tassen mot nosen, fast inte på, detta gjorde hon fast hon hade lövet kvar på nosen,hihi, såg kul ut. Hmm, ja än har alltså inte poletten trillat ner. Vi försökte igen och då fungerade det, tassen skrapade av lövet. Var tredje gång låtsades jag bara sätta dit lövet och hon “tog bort det” varje gång. Sen avbröt vi. Hon behöver säkert bara sova på saken:))

Nu när både jag och hundarna haft så himla roligt ska jag sova min skönhetssömn, så jag är pigg och frisk till tävlingslydnadskursen jag ska hålla imorgon. Sambon sover säkert redan-framför tv:n hihihi:)) Hundarna slocknade iallafall direkt efter en kisstur på gräsmattan. Då kan även jag sova med gott samvete:)

Så här gott sov hundarna sen, för första gången ihop sen Abby var riktigt liten, wow framsteg:)

Veckan som har gått

Det har varit en ganska lugn vecka för mig. Lukas har varit sjuk och jag var hemma med honom. Elsa har fått fortsätta vila och Abby har också fått ta det lite lugnt. En dag har jag varit i stallet, annars har jag mest suttit framför datorn och jobbat med Aktivt hundliv. Jag hade helt glömt av från brukshundklubbstiden hur mycket för och efterarbete det är med att hålla kurs. Då slapp man ju dessutom feedbacken (något som jag tycker är väldigt viktigt att man får), kursanmälningarna, frågor, ekonomiska frågor, reklambiten, granskning och beställning av kurslitteratur och arbetet med hemsidan. Då hade man bara förarbetet kan man säga. Men jag skulle inte vilja byta tillbaka. Kurserna jag håller idag är både bättre, har ett helt annat upplägg (mindre stelt och trångsynt) och mer individanpassade. Mycket mera kvalitetstänk med roligare och bättre övningar Dessutom behöver jag inte hålla mig inom vissa ramar och kan arbeta med de metoder jag finner lämpligast (klickerträning mm). Jag tror mycket av det beror på att jag har blivit en bättre kursledare som kan betydligt mer idag, jag har en massa erfarenhet att luta mig emot och har mera frihet att göra som jag finner bäst när jag jobbar som “egen”. Sedan kan jag sakna stämningen och de andra instruktörerna, gemenskapen man hade. Den sociala biten kring kurserna. Men det får man försöka tillgodose på annat sätt istället. Jag rtivs mycket bra att vara min egen och skulle kunna sitta framför datorn jämt tror jag, det är alltid något man kan göra;) Så någon vidare egen hundträning har det inte blivit, små korta pass då och då. Annars bara lite lydnad (Elsa) och allmänlydnad (Abby) under promenaderna. Därav har det inte blivit så mycket bloggande heller..lite trist. Jag får försöka skärpa mig:)

Elsa mår iallafall mycket bättre och man kan inte alls se att hon haltar eller markerar längre. Hon verkar inte heller ha ont, för nu är hon totalspeedad hela tiden. Rastlösheten kryper i henne och varje gång man ska träna bara det minsta kör hon alla trix hon kan samtidigt i en följd, ibland flera gånger. Hon skäller på allt, vandrar omkring, tittar bedjande på mig, duttar på katten (Wilma) och är som en skjuten kanon ute, bara far omkring och har sig. Så skönt att se. Nu börjar då rehabiliteringen, att sakta bygga upp henne igen. Hon har blivit både fet och tappat muskler under denna 5 veckors viloperiod. Det gäller att träna upp henne försiktigt igen så att man inte får några bakslag eller att skadan går upp igen. Någon ortoped blev det inte då hon var sjuk..Trist, men nu när hon är så pass mycket bättre tror jag inte jag åker dit alls.
En sak jag ska göra nu är att återuppta lydnadsträningen och spåret. Men först ska jag sätta mig ner och planera hennes träning, så att inlärningen går så snabbt som möjligt. Hmm, måste också plocka fram kalendern för lydnadsproven och boka in några tävlingar. Första öppenklassspåret ska vi gå den 7 mars. Då ska även Abby få göra anlagsprovet. Så nu gäller det att träna spår, man kan ju köra ganska korta för Elsas skull. Men det är bättre än ingenting. Så snälla vädergud, ta bort snön och låt det bli vår:)

Nehej, nu kommer min nästa kursdeltagare. So long..

Abstinens och hundslagsmål

Här händer det minsann saker.
Det roliga är att Elsa blivit bättre idag och har tom. lekt en del med Abby. Och eftersom hon var bättre så tänkte jag att lite träning kan ju inte skada:) Så på kvällpromenaden nu vid tio körde vi lite tävlingslydnad. Det märks att vi är ringrostiga. Inkallning med läggande och ställande satt inte lika bra som innan jul. Hmm, det får vi träna mera på. Fria följet gick ovanligt bra. Har tränat det en del inne sista veckorna och hjälpt henne hitta sin plats mha handtarget. Det verkar ha fungerat, för nu har polletten trillat ner och hon visste precis vilken position hon skulle ha. Gjorde också ett platssittande (eller vad vi nu ska kalla det). Jag var typ säker på att hon skulle lägga sig efter en stund, men hon satt så fint i en hel minut. Min sötnos. Det märks att hon också har längtat efter att träna för hennes ögon bara lös av glädje och iver. Jag bara mös…:)
Sedan när jag kom hem så läste jag på lite om momenten i trean, oh my god. Det varkar ju hur svårt som helst. Jag kan verkligen förstå att trean sorterar ut de bra från de mindre bra. Det blir att sätta sig ner och planera varje moment känner jag. Har också passat på att anmäla mig till ett lydnadsläger i sommar. Jag hoppas verkligen jag kommer med.

De senaste dagarna har jag lidit av svår träningsabstinens, inte ens ridning har hjälpt:( Så igår hade jag massa vilt framme sen en av mina kurser. Så jag tänkte, lite träning har väl ingen hund dött av.. Så vi körde lite viltapportering jag och Elsa. Hon tyckte det var fantastiskt roligt och riktigt skuttade omkring med alltifrån fågelvingar till älgklövar i munnen. Jag fick dock äta upp för att jag gav efter för min abstinens senare på kvällen. Då på vår sista runda var hon lite seg och dan. Snacka om att jag fick dåligt samvete eller. Som tur är mår hon ju bättre idag. Igår var också en gammal arbetskamrat från distriktsvetrinärerna här och hälsade på mig. Hon fick givetvis kolla igenom Elsa. Hon sa att hon bara markerar svagt på höger fram och att hon inte trodde att det kunde vara något att oroa sig för. Hon sa “vem sjutton tror du inte har ont i några veckor efter ha trillat ner för en trappa”. Nej, det är ju sant. Skulle varit hos ortopeden igår men hon var sjuk, så vi fick snällt stanna hemma. Så typiskt..

 Ikväll rök hundarna här hemma ihop så det visslade om det vid kvällsmaten. Abby har karskat till sig och försvarade aggressivt sin kvällsmat. Högg, bet och morrade. Ja, suck. Hur kul är det att ha två hundar som slåss? Fortsätter det får det bli separata matplatser. Tonårstrots eller.. Vad säger ni?