-= Blog The Dog =-

Workingtest

I lördags körde min snälla mamma mig till årets första tävling, ett C-prov. Det första i mitt och hundarnas liv. Provet var långt bort, i Bromölla, mina tidigare hemtrakter. Det var ganska dråpligt för 100 meter från tävlingsplatsen hade jag hästen uppstallad. Konstigt att komma till en tävlingsplats och jag känner den som min egen ficka. Minnen från ett helt annan liv flödade över mig.

Dessa glömdes dock snart bort och nervositeten tog över. Mina nerver är ju fortfarande inte de bästa. Ännu värre blir det ju när man inte har en aning om vad provet kommer innehålla. Jag gick dit i tron att det ungefär som i lydnaden, man kör sitt race och sen är det över. Ack så fel man kan ha. Det sker inte någon lottning utan man grovindelas i grupper efter antal stationer som provet innehåller. Man går till den stationen som man blir tilldelad som första station, sedan är det valfritt i vilken ordning man gör stationerna. Alla tävlar samtidigt vilket gör att man måste köa till varje station. Nybörjare-öppenklass och elit kör samtidigt, så man måste säga till vilken hund man kör och vilken klass man tävlar i. Nackdelen med ett sånt här system är att det blir rejält med långa väntetider. Jag körde varje hund max 10 minuter var medan vi väntade i minst 4 timmar! Tur att man hade gott om fika med sig:))

Detta provet hade fyra stationer. Det var så mycket svårare än jag hade föreställt mig. Jättelånga avstånd till både markeringar och linjetag.
Station nr 1 bestod av en liten “walkup” tillsammans med en annan hund. Hundarna skulle gå fot lösa bredvid varandra en sträcka på kanske 15 meter. Därefter fick den ena hunden hämta en jättelång markering medan den andra satt och tittade på. Sedan bytte man plats. Elsa klarade sitt fotgående bra, men pep under passiviteten. Hon tog sin markering fint utan min hjälp. Svea var tyst men gick inte direkt fot, mer att hon liksom befann sig inom en radie av 2 meter från mig. Hon klarade passiviteten kanon men missade markeringen. Hon satt nämligen och glodde upp på mig hela tiden, “matte ska vi träna lydnad nu typ”. Men hon var pigg och glad så jag var nöjd.

Station nr 2 var en dubbelmarkering. Två skott och två dummies i rad. Långa avstånd, varav den ena markeringen gick över en stenmur och den andra in ett buskområde. Elsa fixade båda sina, men med dirigeringar från mig. Visselpipan lyssnar hon inte på utan jag får “prata”.
Svea tar en av sina, den som landade först, den över stenmuren. Hon får leta fritt. På andra försöker jag dirigera henne men då blir hon osäker och börjar springa tillbaka in till mig. Jag ger henne en inkallningssignal för att visa att det är helt ok. Jag ville inte pressa henne. Det var nog som det var med allt runt omkring. Det sämsta jag skulle kunna göra var att vara besviken på henne. Så jag klappar om henne och säger att hon är världens finaste hund iallafall.

Station nr 3 var ett linjetag i snårigt buskområde. Området var inte så långt men den riviga terrängen ställde till problem. Elsa sprang rakt ut, fick den i näsan men upptäckte att den låg “illa till” så hon valde att springa vidare och söka efter någon annan mer lätthämtad dummie. Det märktes att hon började tappa gnistan för hon hade orkat igen öronen totalt. Efter mycket gap från min sida stannade hon äntligen och jag kunde dirigera henne rätt. Till slut efter mycket vånda från hennes sida gick hon in i buskarna och hämtade den, backade ut samma väg och sprang tillbaka till mig med den genom att ta en stor omväg så att hon slapp alla snår. Vad ska man säga, man kan bara skratta och skaka på huvudet, hon är bara så fin i kanten…
Svea sprang spikrakt ut, hittade den direkt, men precis när hon ska greppa den skjuter de och kastar en dummie på stationen bredvid (stationerna låg oerhört nära varandra, det hände tom att hundarna förvirrade sig in på fel områden). Hon fryser och kollar var den landar, sen kollar hon på mig, för nu har hon helt glömt av vad det var hon egentligen skulle göra. Det syntes på henne att hon blev osäker så jag valde att kalla in henne och klappade om henne. Inte lätt att vara ung och grön:)

Station nr 4 var en riktig kluring, något som vi aldrig tränat på. Först ett fritt följ 20 meter, sedan skjuts det och kastas en markering långt bort in under en buske, så hunden måste krypa för att nå den. När hunden hittat dummien och är på väg tillbaka så skjuts det en gång till och kastas en dummien över huvudet på hunden som landar väldigt nära hunden. Hunden får då ej släppa taget om den den har i munnen utan ska komma in med den som vanligt. Man sätter sedan hunden och går sedan själv och hämtar den andra markeringen. Hunden ska stanna på sin plats och vara tyst. Elsa fixade allt detta helt kanon. Jag var så himla nöjd med henne, domaren också. Vi fick nästan maxpoäng. Skönt att avsluta så bra.
Svea var nu helt slut i huvudet. Fotgåendet var ett minne blott. Hon tittade nu iallfall vart markeringen landade och sprang raka vägen ut. Men vart tog dummien vägen, när den inte låg exakt där hon trodde stannade hon bara och tittade tomt på mig. Stackars liten.. Men hon hittade den snart med en dirigering från min sida, den låg nämligen bara en meter från henne. Hon kommer in, men när skottet bränner av stannar hon släpper och kollar var den andra faller. Helt naturligt egentligen. På min uppmuntran tar hon upp den första och kommer in med den. Även om domaren bara är sur och gnäller på henne så tycker jag hon är en helt fantastisk hund, så duktig var hon tycker jag. Hur lätt är det när man är 11 månader, har sett massor med andra hundar i nu 6 timmar, hört skott och sett dummies flyga under lika lång tid. Jag var bara imponerad att hon höll ihop och fixade denna dagen utan ett nervöst sammanbrott.

Jag är så nöjd med mina hundar. Elsa fixade ju poäng på varje station (totalt 41 p), sen finns det ju självklart en massa saker att träna på, men nu vet jag iallafall vad jag ska träna på. För Sveas del var det ett riktigt kraftprov med tanke på hennes tidigare hundrädsla, av denna finns det dock inte spår av idag. Det var mer miljöträning för hennes del och mitt mål var bara att hon skulle ha kul. Det tror jag hon hade, dock hade jag för lite tid bara med henne. Meningen var ju att Roger skulle tävlat henne, men han var tvungen att vara hemma och renovera huset. Och eftersom jag inte vanligtvis tränar henne i jakt blev det lite konstigt där. Att köra två hundar samtidigt är inget jag rekommenderar, det blev inte bra. Jag hade helt enkelt inte tid att conecta ordentligt med Svea innan det var dags. Detta var en roligt och nyttig erfarenhet och definitivt något vi ska fortsätta med. Fast nästa gång får husse följa med också så blir det ännu bättre.

Träning i Röstånga

Sitter här hemma och lyssnar på Lilly Allen på Spotify medan jag väntar på resten av familjen. Maten står klar sen en stund och hundarna ligger och sover. De är trötta som vanligt. Nu när matte är hemma blir det mycket mera träning än vanligt. Har fått en inflammation i bröstryggen och klarar för tillfället inte av att varken jobba eller köra bil. En aning handikappande. Men hundarna är glada, det blir långa promenader och träning varje dag. Elsa tycker att vi gott kunde träna ännu mera, men lilltjejens hjärna orkar inte lika mycket…:))

Nästa helg ska vi tävla för första gången detta året. Vi ska starta i ett C-prov, dvs ett Workingtest. Ska bli så spännande att se hur hundarna klarar sig. Elsas enda problem (tror jag) blir pipet, hon går så lätt upp i pip som många tollare. Svea är däremot tyst men är fortfarande en mycket oslipad diamant. Fast jag måste säga att jag tycker hon är toppen att träna, lär sig snabbt och ger aldrig upp. Just nu ligger alltså fokus på jaktbiten. Vi tränar linjetag, markeringar, sök, stadga och jaktlydnad varje dag ute på mina promenader. Sen sover Svea som en stock tills det är dags för kvällens lilla lydnadspass. Just nu håller jag på att lära henne den rätta positionen i fria följet. Idag kom hon på att hon kan ju använda bakbenen för att förflytta sig in i rätt position. Bingo, där trillade den polletten ner. KUL. Jag och Svea skulle egentligen varit på Rallylydnadskurs idag, men min rygg sa aj när jag satte mig i bilen. Så det blev ytterligare en kväll hemma istället. Längtar så till snön har försvunnit också, jag vill börja träna henne i viltspåret nu.

Till helgen mer träning, då är det andra gången på jaktkursen vi går och på söndagen ska vi åka till ett hundträningscenter och köpa vilt och träna på deras fina bana. Ska bli kul:))

Hundspråk med Reneé Sjöberg

Förra helgen så var jag på föreläsning med Sydskånska kennelklubben. Dagens föreläsning handlade om hundens språk, kommunikation och hur vi kan lära våra hundar att bli språksäkra gentemot andra hundar. Det var en informativ föreläsning där vi också fick se lite utdrag ur hennes filmer. Dock är det ju så med hundspråk att det är svårt att ge några allmänna råd till folk som har problem med sina hundar. Precis som Reneé så anser jag att man måste se ekipaget för att kunna uttala sig.
Mycket av det som sades innan hade jag redan hört, men det är alltid nyttigt att få sig en påminnelse. Man lär sig alltid något som jag brukar säga:) här kommer en luten sammanfattning av vad hon pratade om.

Enligt Reneé så är det viktigt att vara tvåspråkig med sin hund- Inse att du aldrig kommer kunna tala hundiska och din hund aldrig kommer kunna tala svenska. Men ni kan lära er förstå varandras språk och sedan utrycka er tillbaka på ert eget. Hunden är oftast så mycket bättre på att läsa oss än vad vi är på att läsa dem. Alla hundägare skulle tjäna på att gå en kurs i hundiska. Framför allt så skulle alla hundar tjäna på det:)) Du lär dig hundens signaler genom att observera många hundar i många olika situationer, genom att läsa böcker och titta på filmer. För att kunna lära din hund vilka signaler som är bra och vilka som är mindre bra, måste du själv först veta hur dessa ser ut. En hund som inte har “social kompetens” hamnar mycket lättare i bråk med andra hundar, blir rädd/osäker eller misstolkar andra hundars signaler. Läs på så att du vet vad in hund säger till andra hundar ni möter. Filma gärna dessa möten och titta på dem i slow motion sen. Hundspråk händer så fort att det mänskliga ögat har svårt att se alla nyanser och skiftningar som sker. Men för att det ska komma till stånd en kommunikation så måste den hunden som tar emot ett meddelande vara mottaglig. Iblnd är våra hundar så blockerade att den andra hundens signaler inte går in. Har en hund varit med om en traumatiserande upplevelse så kan det ta tid innan den slappnar av och faktiskt kan öpnna sinnet så mycket att innebörden av det den andra hunden går in. En hund som inte kan göra sig förstådd eller inte förstår är en hund med mycket frustration. Det är oerhört jobbigt för hundar som inte kan kommunicera på rätt sätt. Se till att hjälpa din hund till ett rikare hundliv.

Det pratades också en hel del om tikar resp hanars sätt att kommunicera. Vi fick se  en goldentik som ogillade hanhundar ovch hennes helt olika reaktioner på två olika hanhundar. Första hunden var en äldre språkvan herre som tydligt visade att han förstod vad hon menade. Tiken var inte intresserad av någon som helst kontakt med den andra hunden och det respekterade den äldre hanen. Denna hane och tiken kunde vara i samma rum utan några som helst känsloutbrott från tikens sida. Tiken förstod att hanen respekterade hennes ovilja att hälsa och slappnade av. När nästa hane ( som var betydligt yngre) kom in var det en helt annan sida av tiken vi såg. Hon gjorde nästan omedelbart flera utfall, och morrade och skällde kraftigt. Den yngre hanen brydde sig inte nämnvärt vilket gjorde tiken mycket frustrerad och hotfull.

Dessa två så olika möten känner sig många av oss igen sig i. Själv har jag en tik som fungererar precis på det sättet. Hon hatar hanar som inte kan låta hennes rumpa vara. Den naturliga frågaan alla ställde sig då var: “vad kan vi som ägare göra”. Den som har en sådan här tik måste respektera att hon inte vill hälsa på hanhundar och skydda henne från dessa. Jag som matte måste visa att jag förstår henne och ger henne det skydd hon vill ha. Det skyddet kan vara allt från att mota bort en påstridig hanhund till att uppfostra hanhundsägare man möter. Sen är det också bra att lära sin tik att tolerera en snabb rumpsniff av andra hundar. Det är en viktig del i hundars hälsningscermoni och mycket gruff kan undvikas genom att man lär sin hund att det är i sin ordning med en snabb koll. Man kan också lära sin tik att sätta sig ner för att därigenom blockera det hanen vill åt. När ens tik beter sig som en idiot mot andra hundar så ignorera hennes beteende, sätt henne i säkerhet och var sedan snabb med att belöna när hon gör som du vill. För hanhundsägarens del så gäller det att ta sitt ansvar, att se till att ens hanhund lär sig att hälsa normalt på tikar, oavsett om de är i löp eller ej. Kan inte ens hanhund låta bli tiken så gå emellan och gör klart för honom vilka regler som gäller. Oavsett om en tik markerar mot hanhunden eller inte så bör man sätta upp klara regler för vad som är tillåtet.

I alla grupper där det finns en hund med räknas som familjegrupper. Tidigare har man jämfört varg/hund med höns och sett till deras strikta hackordning. Det gör man inte längre idag. Nu pratas det istället om familjegrupper där det ja, finns ett alfapar, men nej det är inte alltid de som bestämmer. Är det någon annan som är bättre på en uppgift så tar den över ledarrollen när den aktiviteten utövas. Hundgrupper är dynamiska, levande grupper. Rangordningen fastställs underifrån- detta är jätteviktigt att veta. Alfa dominerar aldrig sig till sitt ledarskap utan de övriga flockmedlemmarna visar genom frivillig underkastelse att alfa fortfarande är alfa. Vi ska vara en familj med vår hund, vi ska göra oss så oumbärliga som möjligt. Svara på hundens inviter och skäm bort din hund. Ge den mycket kärlek, aktiviteter, lek och mat. Se till att du fyller din hunds behov och att du vet var alla resurserna finns. Reneé berättade att hon ofta ger hundarna det de vill ha, vill de ha ost vid köksbordet får de det, vill de sova i sängen är det ok, allt det de visar att de vill försöker hon att uppfylla. När jag kom hem och berättade om detta för min sambo så sa jag att det kanske var att ta i lite, så skrattade han bara och sa att jag minsann inte är ett dugg bättre.. Fattar ingenting;)) Skämma bort mina hundar, det skulle jag aldrig göra:))