-= Blog The Dog =-

Agility, öppna munnen och första ridturen

Igår hade Emma en riktigt bra dag och bestämde sig för att sova middag länge. Då passade jag på att åka och träna agility med Svea i på Klippans HU. Jag har inte tränat speciellt mycket agility med henne eftersom jag gjorde illa foten i höstas och inte kunde gå klart kursen jag anmält oss till. Den fick husse gå.

Jag satte upp en liten bana med 8 hinder, hopphinder i kombinationer samt en tunnel. Banan började med en raksträcka med tre hinder, sen en tunnel snett till vänster. Svagt rakt fram stod ett hopphinder. Vid tunnelns slut stod där sedan ett hopphinder rakt fram, ett lite längre fram i mitten och och ett snett åt höger. Jag upptäckte genast när jag började värma upp att, ajjjaj detta är inte Elsa. Elsa är så förig och vi är ett väl sammansvetsat team på banan. Med Svea var det mera som att börja från noll. Helt plötsligt stod jag där ensam utan hund, var tog Svea vägen?? Då hade hon hoppat ett helt annat hinder än det jag trodde eller helt sonika stuckit in i tunneln. Första passet var hon en riktig virrhöna och hoppade hindren på alla möjliga och omöjliga sätt, slarvade i hoppen så hon rev mm. Jag fick stanna upp många gånger och skälla lite på både henne och mig. För den största bristen låg ju hos mig själv det insåg jag ju, så irriterade. Vad gjorde jag för fel. Jo, jag förväntade mig att Svea skulle fungera på samma sätt som Elsa. Men det gör hon inte! Efter jag fått tänka om och göra om ett antal gånger började jag på lite mer ordning på både kroppen och knoppen. Det kändes ganska ok, så vi gick över till en annan kedja med ett ett däck och två hopphinder formade som ett stort öppet liggande v. Jag insåg snart att däcket det kunde hon inte alls, så vi la en massa krut på att få henne att bara hoppa genom själva däcket.. Nu var både hon och jag i behov av paus. Så vi gick en ganska lång runda med vagnen längs ån, så fick hon slappna av och bada lite också. Väl tillbaka var livsandarna på topp igen. Vi började med däck kombinationen. Den var jag riktigt nöjd med efter ett tag så då gick vi vidare till att känna på balanshindren, något som hon aldrig tidigare gjort. Hon var superduktig, speciellt på vippen. Visade henne två gånger hur jag ville att hon skulle göra, sen sprang hon upp satte sig strax framför kontaktfältet (ville inte inte att den skulle slå för hårt i marken), väntade tills den var i backen och sprang sedan av på kontaktfältet. Därefter kom en tanta o frågade mig lite om agility, så då fick Svea ligga på plats en bra stund. detta fixade hon riktigt  bra. Tanten hade med sig en ganska vild bordercolliekorsning som stod och inbjöd till lek bara en meter från Svea. Hon låg kvar ända tills tanten skulle gå och jag följde med henne för att kolla till Emma. Då sprang hon fram till vagnen, men inte till den andra hunden. Så jag tycker hon var duktig. Emma sov fortfarande men började röra på sig lite så jag insåg att det inte skulle hinnas med så mycket mera. Men vi körde en vända till på banan. Jag bröt upp den i två delar som jag tränade separat, det gick kanon och sen körde vi en sista liten vända på balanshindrena. Sen gick vi en vända till i skogen och åkte hem. Emma sov hela tiden till Sveas oc min stora lycka. Vilken ängel:))

Elsa var med husse på jobbet denna dagen. Men dagen innan var hon och jag själva hemma med Emma, så då passade jag på att träna lite med henne. Eftersom hon fortfarande har något problem med ryggen så vilar hon än så träningen måste vara lugn. Trist tycker både hon och jag. Så vad träna då? Jo jag försöker få henne att öppna munnen på kommando, en väldigt svår färdighet faktiskt. Med min gamla hund, goldentiken Olva tog det tre månader att lära in. Så denna gången tänkte jag ta en genväg, vå får väl se om det blir en senväg istället. Vi har kommit så långt att hon när jag sträcker fram handen trycker n den i munnen och därmed öppnar munnen. Ibland så öppnar hon munnen lite innan. Konstig övning egentligen, men vad ska man hitta på när benen inte får röra sig….. Sen tränade vi med Emma. Så barn som fäktas och lever rundor kan vara ganska läskiga för hundar har jag insett. Så jag la helt sonika Emma bredvid Elsa på en filt på golvet och varje gång Elsa inte brydde sig om Emma eller pussade på henne så klickade jag och belönade. Vilken rolig kontaktövning sa Elsa och stirrade sig blå på mig trots att Emma både lät en massa och fäktade på henne med både armar och ben. Ett tag fick Emma syn på Elsa, då låg hon helt stilla och bara tittade, helt fascinerad. Bra och nyttig övning kände jag. Ska göra samma med Svea någon dag.

I måndags åkte jag upp till stallet för första gången efter förlossningen. Svea fick följa med eftersom Elsa är skadad. Vi gick och hämtade hästen i hagen, det var lite läskigt tyckte Svea att gå så nära ett stort galet djur (förväntansfullt fullblod!). Men hon följde med. I stallet låg hon kanonsnällt på sin filt hela tiden medans jag pratade med ägaren, borstade mm. Väl uppe i sadeln sen låste det sig för Svea. Hon gick med några meter efter oss när jag skrittade iväg, men sen cementerades hon fast i underlaget. Jag går inte en meter till!!! Hon vägrade följa med, trots att jag försvann utom synhåll så stannade hon kvar på gården. Lilla fegishunden. Jag fick rida tillbaka, lägga henne vid bilen och rida en stund i padocken istället. Det funkade det med, men lite tråkigt var det ju eftersom jag längtat ut i skogen. När jag väl hoppat av kunde on komma fram till mig och hästen igen. Hon följde snällt med till hagen och när hästen väl var inom lås och bom fick hon ett glädjeutbrott. Jippie, bara du och jag igen matte. Hon hoppade och studsade och var till sig av lättnad o glädje. Lilla fåntratten:)) Jag trodde hon skulle älska att vara med mig ute i skogen och springa. Nästa gång ska jag gå en runda med dem tillsammans först o hoppa upp ute i skogen. Kanske funkar bättre….