Elsa och Svea leker i solen
Attack är bästa försvar
Är du god?
Matte, hjälp…
Puh, detta blev varmt. Här är det svalt och skönt
Bästa gömstället i trädgården
Nog vilat, kolla en fotograf!
Hjääälp, ett monster med vassa tänder och klor, aaajjj
Denna veckan har jag vandrat in och ut från sjukhuset ett flertal gånger. Hopplöst är det att få någon ordentlig vård här i Sverige. Ingen som verkligen lyssnar och tar en på allvar. Vi har fasen så mycket bättre och snabbare djursjukvård i detta landet än människosjukvård. Inta ska det behöva ta flera månader att få till en magnetröntgen och operation. Ingen djurägare hade tillåtit att deras älsklingar skulle behöva lida så pass länge. Får vi ingen tid som vi hade tänkt oss så ringer vi helt enkelt vidare till andra kliniken tills vi får detbemötande vi söker. Vi blir arga på veterinärerna om de inte lyssnar och många av oss ser helt enkelt till att ge sitt djur det bästa som finns. Bara hon/han blir frisk. Men människor kan man behandla hur som helst. Inget hopp heller har vi att kunna påverka vår situation. När varken smicker, hot eller tårar hälper så ger jag upp. Det är helt enkelt ingen mening att hålla på att bråka med vården, jag har tappat tron på svensk sjukvård. Så kanske det blir ett privat alternativ ändå. Min hund kan jag lägga ut tusentals kronor på för att hon ska få det bästa och att allt ska kunna uteslutas. Kanske är det dags att inse att man helt enkelt får göra det samma för sig själv. Ta av sina besparingar för att slippa ha ont och kunna gå igen. Det är en väldigt viktig del i mitt liv, ett par fungerande ben!
Svensk sjukvård suger….
Ett tag var jag ganska less på allt. Men sedan min mamma släpade i väg mig en kväll till ett köpcentrum, för att shoppa och sedan gå på teater i Malmö så inser jag att man faktiskt kan ta sig fram rätt så bra med kryckor iallafall. Mitt hopp tändes, så dagen efter var jag ute och hoppade min första promenad med Elsa på länge. Det var så underbart att äntligen så få klappa hästarna i hagen, känna vinden blåsa i mitt ansikte och solen värma mig. Men det bästa av allt var att få vara ute med min älskade Elsa igen. Se henne springa omkring och ständigt söka min blick. På vägen hem, nedför backen fick jag henne tom. att gå fot med mig. Trots att jag hoppade på kryckor och hon tycker de är ganska läskiga. Min duktiga lilla hund. Det är så himla mkt värt att ha en lydig hund som man kan ha lös i alla situationer. Så satsa på en bra allmänlydnad mina vänner, det är värt allt när man hamnar i situationer som denna.
Sporrad av min tur ute funderade jag om det fanns något annat man kunde göra i hundträningsväg när man är fast på kryckor. Förutom att lära in trix oxch frishapa då. Så jag samlade ihop mina dummies och kaninskinn och hoppade ut i trädgården och gömde dem så svårt jag nådde. Det gick jättebra att göra ett sök i sin egen trädgård. Tänk det hade jag aldrig funderat så mkt på innan. Elsa tyckte det var så roligt att få träna lite igen (jag med minst lika mkt) så jag gjorde om det tre gånger (8-12 i varje omgång).
Kom också på att man kan träna inkallning, ingångar och fotpositionen bra fast jag stod helt stilla. Vad gör man inte för att få lite utlopp för sin energi och träningslust.
Men både jag och Elsa saknar våra ridturer, de långa promenaderna i kvällssolen, besöken på brukshundsklubben, att tävla och kunna springa ikapp. Så ni som kan, ut och lek med era hundar. Ta vara på den frihet ni har, spring, busa, spåra och njut av våren. Tills dess att jag kan göra samma sak ska jag försöka göra det samma fast med kryckor. Allt går om man vågar, vill och är envis. Tack mamma för att du öppnade mina ögon igen:)
Tags: Hundträning, Skador
Nu när våren har kommit längtar också Wilma ut.
Så efter att hon försökt att rymma flera gånger och jag sett henne bedjande titta på först mig och sedan på dörren gav jag med mig. Fram kom kattselen och kopplet. Wilma kunde knappt tro att det var sant när jag öppnade dörren och sa varsågod. Hon tittade storögt på mig “är det verkligen sant matte, får jag” innan hon hon skuttade ut i gräset. Hon satt och njöt av alla dofter, ljud och av att få äta så mycket färskt gräs hon ville. Abby var inte sen att ta efter, snart hade jag två kor betandes på tomten;)
Abby ville så klart också vara ute så för att roa henne lite hämtade jag den ganska nyinköpta hundbollen (basaketboll, hårdpumpad). Den hade hon så roligt med, förbannad på den blev hon också eftersom den inte gick att bära på, hihi.
Till och med vår andra katt Simba vågade sig ut en liten runda och åt lite gräs (vad annars).
Själv satte jag med en kopp kaffe och njöt av solen och alla lyckliga djur:)
Tags: Abby, Wlma
Igår var Elsa som vanligt med mig på kliniken (jobbet). Som alltid är hon snäll och stannar på vårt kontoret fast jag håller på med andra hundar och djur i den andra delen av lokalen, alla dörrar är öppna så hon kan komma ut om hon vill. Men väluppfostrad som hon är stannar hon på sin filt, så även idag. Med en skillnad dock.
Helt plötsligt ropar veterinären på mig innifrån kontoret och säger att Elsa spyr och beter sig konstigt. Det var ganska nära lunch så min första tanke var att hon var tom i magen (då spyr hon ibland, bara galla). När jag kommer in i rummet kryper hon riktigt ihop vid åsynen av mig, precis som hon gjort något dumt. Hon spyr igen men nu kommer det ingenting. Hon ser sjuk och uppsvälld ut. Jag går för att torka upp hennes andra spyor, då ser jag att det är stora bitar av något hon spytt upp. Hmm, en klocka började ringa i huvudet. Var hade jag sett detta innan? Jo, det är ju den andra assistentens hundfoder. Mkt riktigt, när jag går till hennes skrivbord står där en öpnnad säck Rottwailer-foder. Det hade ju inte Elsa kunnat motstå utan tryckt i sig så mycket som hon bara orkat. Det var därför hon såg så uppsvälld ut, hahaha. Riktigt rund var hon om magen. Såg ut som hon skulle föda minst 20 valpar vilken dag som helst.
Jag fattar inte hur hon kunde äta så mycket, flera kilo hundmat hade hon ätit upp!! Veterinären sa att det inte var någon fara. Vatten och motion skulle lösa problemet. Men tror ni Elsa ville gå ut, nehej. Hon gick mycket stappligt och jag fick dra fram henne. Hellst ville hon bara ligga ner och jäsa. Ja, det hade jag också velat efter en sån måltid!! Sambon tog dock ut henne på en riktig långrunda lite senare på kvällen (pajjat foten jag). Jag kan inte låta bli att skratta åt henne, tokhund. Matgladare än henne är svårt att bli….
En sån här rund mage hade hon:)
Hej på er alla!!
Jag hoppas att ni haft en riktigt skön och avslappnad påskledighet.
Själv har jag haft det så bra. Jag hundarna och Roger har varit hemma hos mina föräldrar och slappat och njutit av god mat och blivit riktigt ompysslade. Vi har njutit av solen på stranden med hundarna, strosat runt på stan med Elsa, geocashat mm. En hel massa sömn har jag också tagit igen, i natt sov jag hela tolv timmar! En del film har det också blivit, bland annat härligt romantiska “Music and lyrics”. Den hade en underbar låt som jag spelar om och om igen http://www.youtube.com/watch?v=EAvJw5OtpKc&feature=related Kanonrolig video med Hugh Grant him self;))
Påsken bjöd dock också på en del galenskap, denna gång i form av en tokAbby. Vi var ute och gick en promenad på stranden utanför mina föräldrars hus. Hundarna gick lösa som vanligt. Helt plötsligt får Abby syn på en mås 100 meter bort och DRAR. Ohh my god, hon hade så himla roligt där borta. Jagade en hel massa måsar. Längre och längre bort sprang hon. Ut i vattnet och in på stranden igen, runt runt. Fåglarna verkade ta det hela med ro, de flög en bit och landade sedan, tills nästan gång hon kom farande. Ja, vi stod ömsom och skrattade, skrek och skakade på huvudet. Till slut fick Roger gå och hämta henne, den kanalen vi pratade på hade hon helt stängt av. Hon var helt klart inne på måskanalen:) Så efter det äventyret får hon gå i långlina…
Var ute på en helt underbar långpromenad på några timmar i onsdags med hundarna. Den bjöd på både magiska stunder, solsken, stillhet, spänning och dramatik. Jag gick i ett nytt område, därav spänningen eftersom jag inte visste vart jag skulle hamna till slut. Älskar sådana upptäckarpromenader. Att gå på nya oupptäckta stigar är en del av naturens dragningskraft. Stillhet och solsken fick vi gott om när vi hittade en solbelyst glänta och en stubbe att sitta och filosofera på. Flera citonfjärilar flög runt i gläntan och det enda som hördes var fåglarna som kvittrade (och hundarnas söndermalande av pinnar), en magisk stund. Men helt plötsligt kommer dramatiken farande i form av ett barakande vildsvin. Jo, det är sant. Helt plötsligt när man sitter där i sina egna tnkar hamnar jag mitt i en jakt (lovlig eller olovlig). Genom skogen dundrar ett vildsvin grymtande rakt mot mig och hundarna. Överraskad blev jag, men fann mig mycket snabbt och började skrika. Då gjorde svinet en helomvändning och försvinner bort med den skallande hunden (ingen av mina) efter sig. De hördes ganska länge, grymt, skall, grymt, skall etc.
Jag såg ockå lugnare spänning i form av vårens första padda (övervintrad), tussilago, videkissar och hundarna tog årets första dopp i en “pöl”.
Underbart!!
Elsas vecka har synnerligen varit mestadels otur och besvikelser.
Den startade dock bra. I måndags var vi på Söderåsens bk och tränade lydnad och agility. det var så roligt. Hon älskar verkligen agility (jag med) och är så himla duktig. Tänkte att snart är det dags att starta henne i någon tävling. Träffade en annan tjej som tränade agility och vi sod ganska länge och pratade medans hundarna lekte. Älskar att vara social och prata hund!!
På tisdagen var hon med mig på kurs och skötte sig bättre än på länge. Eftersom hon varit skadad så har jag köpt ett backontrack-skydd till henne. Fungerar hur bra som helst. Hon känns mycket fräshare och piggare när hon har haft det på sig. Den nuvarande behandlingen är att hon sover med det hela natten på vänster fram och har det på på dagen på höger fram. Är jättenöjd!
På onsdagen var hon hos hundvakten på dagen och med mig i stallet efter jobbet. Red en ganska lång runda, jättehärligt var det. Älskar att rida ut med hunden efter jobbet. Man blir så pigg och rensar effektivt hjärnan från dagens arbete.
På torsdagen började dock tråkigheterna. Roger gick ut med hundarna på morgonen. Någonstans i skogen skadar Elsa sig. Så när jag lite senare ska lämna dem till hundvakten ser jag att det är blod på hans golv. Kollar igenom hundarna och upptäcker då att Elsa har skadat sin ena trampdyna fram. Ett litet sår bara, inget farligt tycker jag. Vem som helst kan ju rispa sig ute i skogen. Jag tvättar av det så gott det går och blir en kvart sen till jobbet. Väl där tyckte veterinären att jag skulle tagit med henne. Införskaffade en hundsko till henne som hon hade på sig på kvällen när vi var ute.
På fredag morgon väcker Roger mig och säger att det är något fel på Elsa. Hon haltar och han får inte ta i hennes tass (den skadade). Även jag tycker att hon är lite hängig så istället för att vara hos hundvakten får hon snällt följa med mig till kliniken. Veterinären (som är fantastiskt duktig) kollar såret och det visar sig vara mer än en rispa… ett 5 mm djupt sticksår. Antibiotika i 6 dagar blir det. Men det är inte det värsta. Jag frågar Helle (veterinären) om hon kan känna igenom henne ordentligt då jag misstänker att Elsa har ont i ryggen. Mkt riktigt. Enligt veterinären har hon problem med en eller flera kotor i nacken och pålagringar i sista halvan av ryggen. Jag ser det också tydligt under undersökningen att hon är stelare än normalt och har ont. FAN också. Elsa ska nu in på röntgen för att fastställa graden av pålagringar och se om vi kan göra något åt det hela. Det känns så himla jobbigt. Jag är så rädd för att förlora henne. Jag har gråtit så..
Jag vill ju att hon ska ha ett värdigt liv utan smärta. Att hon ska kunna vara en pigg, glad och arbetsvillig hund många år till. Enligt Helle får Elsa aldrig mera hoppa eftersom det är det som gör henne illa i ryggen. Aldrig mera agility! Suck.Jag älskar Elsa så, hon är så himla speciell för mig. Jag kommer aldrig få en hund som henne igen. Jag är rädd, så rädd. Med denna diagnos faller många bitar på plats. det förklarar hennes periodvisa stelhet, hälta, ovilja att vara med andra hundar, hennes bristande tålamod och varför hon ibland går undan. Jag har förstått att något varit fel, men jag trodde det berodde på hennes fall i trappan och att hon ännu inte helt repat sig. Nu är det bara att avvakta och se hur det går. Jag ska försöka att inte ta ut för mycket i förskott. Jag försöker intala mig att det bara är det diskbråck eller något.
Då hade jag vunnit lätt, hahaha. Nej, men skämt åsido har jag alldeles för mycket att göra nu för tiden. Jag hinner inte med allt jag vill göra, vilket är massor. Jag vill träna hund mycket mera, skriva mer artiklar, rida mer, blogga mer, spela world of warcraft, gosa mer med sambon, läsa mer böcker mm mm. Men tiden och orken räcker inte till. Nu för tiden jobbar jag som djursjukvårdare hos Distriktsveterinärerna i Klippan, driver Aktivt hundliv, tar hand om hästen flera dagar i veckan, försöker lägga några spår till hundarna och allt annat som hör livet till. Räknade ut att jag jobbar 7 dagar i veckan i 5 veckor i sträck. Semester? Vad är det?? Tur att jag älskar mitt liv, trivs så fantastiskt bra med alla bitar. Fast jag lider dock av dåligt samvete vad gäller mina egna hundar, det blir mest spår och ridturer för dem just nu. Men bara vi tävlat klart i viltspår så ska jag byta fokus till lydnaden igen, ska bli skönt:) Nehej, nu måste jag sätta mig och läsa en bok om spår. Att hålla sig uppdaterad känns ganska viktigt ju:)))
I fredags var jag i Höör och sa hejdå till min döda mormor. Det var en synnerligen märklig upplevelse, väldigt jobbigt måste jag säga. Hundarna fick stanna hemma och se Abby hade varit så snäll och hållt sig hela tiden, trots att det gick 4,5 timme. Framsteg:)
Men på vägen hem började det kännas jobbigare och jobbigare så jag bestämde mig med mycket vånda att ställa in helgens kurser. Ingen tjänar på att jag håller en dålig kurs bara för att jag är ledsen. Till er som drabbades vill be så hemskt mycket om ursäkt. Jag ska rätta till det så fort som möjligt. Hemma ville jag inte vara, så jag satte mig i bilen med hundarna och åkte hem till mina föräldrar. Så nu är vi på kortsemester kan man säga. Fredag till måndag, skönt att byta miljö för ett tag. När jag skriver detta sitter jag uppe hos brorsan i Kullavik utanför Göteborg. Och imorgon ska jag och hundarna åka in til stora staden och kolla på folk och hälsa på en kompis.
Denna resa är också bra för hundarna, speciellt för Abby. Det är som en massa gratis miljöträning helt oplanerat:) Abby behöver komma ut mer här i världen och eftersom brorsan har två söta men busiga ungar är det ännu bättre. Barn i den åldern träffar vi väldigt sällen. Men hon är så duktig så, busar inte alls med dem utan är väldigt snäll, låter sig klappas och petas på lite hur som helst. Leksaker som flyger över allt, plötsliga skrik och springande små ben rör henne inte i ryggen. Hon la sig lugnt och sova efter bara en liten stund. Elsa är nästan värre då, hon har svårare att slappna av och vill helst busa lite för vilt med dem ibland. Men jag tycker ändå det går jättebra och barnen är så snälla och duktiga med hundarna. Jag kommer ihåg när Elsa var mindre och så även Olle, då skulle han peta mycket mera på alla möjliga konstiga ställen. En gång såg jag hur han bände upp hennes munn och stack in hela handen och lite till. Elsa som är så snäll så bara stod där och gapa tills han var färdig (jag avbröt dock det helaså fort jag såg det). Olle skulle ju bara känna hur en hundhals kändes innifrån, fullt naturligt att vilja veta detta enligt han själv. Hihihi, det såg iallafall ganska roligt ut även om jag tyckte lite synd om Elsa. Nu är barnen lite större och har lärt sig mer hur man hanterar hundar.
Tags: Miljöträning, ResaIgår hade vi vilodag här hemma. Nästan iallafall. På fm var vi ute hos Anna och kollade på mark till spårkursen samt fikade och lät hundarna prata hundspråk. Skogen måste jag ut och reka mer i innan kursen för att verkligen lära känna terrängen och se vad för spår man kan lägga där. Under den rundan var bara mina hundar med. Sen bjöd Anna in mig på kaffe och då passade jag på att ta med mig Abby in efter att noga försäkrat mig om att Annaas hund var snäll mot andras hundar. Väl inne tyckte Abby att Bianca var så äcklig och läskig, hon sökte skydd hos alla mänskliga varelser, stora som små. Hon blottade tänderna och morrade ut varningar men det brydde sig inte Bianca ett dyft om, hon bufflade på som vanligt (hon är en engelsk bulldog). Abby tyckte också att hon lät väldigt märkligt och jag tror att Abby och senare Elsa hade svårt att läsa hennes kroppsspråk och tyda hennes snörvlande. Alltså var läget spänt och jag ångrade mig lite att jag tagit med Abby in. Under fikat satt hon i mitt knä hela tiden medan jag drack kaffe och motade bort Bianca (min hund måste ju lita på att jag inte utsätter henne för saker hon finner olustiga). När vi väl gick ut sen så gick allt mycket bättre, Abby höjde på svansen igen och ibland tom viftade den. Ute kunde hon lätt springa ifrån Bianca och fick tillbaka sitt självförtroende. Inget mera gruff hördes mellan de två och de fungerade ganska bra ihop. En sten sjönk från mina axlar. Abby är osäker med andra hundar och samtidigt som jag inte vill göra det värre vill jag inte heller överbeskydda henne och inte låta henne träffa några andra förutom Elsa. Men det är en svår balansgång och jag försöker välja hennes hundkompisar väl. Elsa tyckte däremot inte att Bianca var så hövlig eftersom Bianca inte brydde sig om hennes hotfulla varningar utan promt skulle nosa av henne överallt. Detta är en fräckt beteende i hundvärlden som resulterar i tillrtättavisningar från dominantare individer. Elsa försökte säga ifrån men det ledde bara till att Bianca svarade upp, inget gott kom ur deras möte. Så nästa gång får Elsa stanna hemma. Jag vägrar utsätta henne för saker hon inte tycker om, hur mycket jag än tycker om hundens matte.
När vi kom hem var hundarna trötta och sov gott tills sent på eftermiddagen. Jag fastnade med näsan i en bra bok och fick inget annat gjort denna dag än att läsa 600 sidor. Halv fem gick vi ut på en kortis, det var iallafall min plan. Dock blev kortisen till 90minuter då vi hade så himla roligt ute. Under promenaden tränade vi först lydnad och sedan gjorde jag varsitt ganska svårt uppletande av föremål till dem. Elsa fick två svåra med vardera 8 föremål i varje. Allt möjligt som jag hade på mig (detta var oplanerat) fick det bli. Vantar (4 st), mössa, halsband, bajspåsar och en boll. Medan Elsa fick jobba med nosen fick Abby träna passivitet. När hon satt stilla fast jag skickade iväg Elsa gång på gång gjorde jag ett enklare uppletande till henne på andra sidan skogsvägen. Åh, vad skönt att äntligen få röra sig verkade hon säga. Hon hittade sina saker snabbt, men var inte lika snabb in med dem. Där fick jag gå in och styra henne ganska bestämt mot mig. Hmm, behöver träna mera apportering…Efter det tränade vi lite skvallring på viltmarkeringar medan vi gick.
På hemvägen passerar vi en backe och eftersom det är fullt med snö så hade barnen åkt pulka där tidigare på dagen. Döm om min lycka när jag hittade en kvarlämnad åk”lapp”. Den lånade jag genast och sprang upp i backen, lite för liten för min rumpa var den, men undan gick det iallafall. Hundarna höll på att få frispel av denna nya fartfyllda lek och anföll mig med gemensamma krafter. Jag skrattade så jag höll pån att gå av när de gång på gång fick mig ur kurs med sina tacklingar. Åh, vi hade så roligt! Jag åkte kanske 10-12 ggr innan jag tyckte Elsa blev för uppskruvad och vi istället fortsatte hemmåt. De som såg mig måste fått sig ett gott skratt.
Nu tänkte jag att, ahh vad skönt. Nu kommer de att sova. Och ja, Abby sov som en stock hela kvällen i mitt knä (sötisen) men Elsa låg och stirrade på mig och suckade under resten av kvällen. Matte jag vill träna mer, mer. Lite enerverande var det ju att hon inte var nöjd, men jag härade ut med näsan i min bok tills långt in på kvällen. Då fick de aktivera sig själva genom att hitta godis som jag gömde i kartonger. Elsa hjälpte mig att städa efteråt.. Men var hon nöjd, icke.. Hon störde mig inte på något vis annat än att se otroliogt uttråkad ut. Tyckte nästan lite synd om henne, men för en dag ville jag faktiskt fokusera på annat än hundträning och njuta av en bra fantasybok, sista boken i Eragonserien. Kan varmt rekomenderas.
Detta var egentligen inte en riktig vilodag, även om tiden inomhus blev väldigt stimulifattig. Jag satt nämnligen och läste sisådär tolv timmar den dagen!!
Att ha en vilodag i veckan är självklart för hästägare. Att låta hästen stå minst en dag är normalt. Detta för att den ska vila och hämta krafter. Jag tycker samma sak borde gälla inom hundvärlden. Alla hundar behöver vila 1 dag i veckan. Bara korta promenader, max 3×20 minuter den dagen. Inga aktiviteter. Många hundar får för dålig chans att någonsin sova ut helt ordentligt, livet går i ett och lyckost de hundar som får vara själv några enstaka timmar någon dag i veckan (dock inte mer, då blir det stressande för dem istället). Då hinner de verkligen sova och få vara för sig själva. Dagens hundar (många, inte alla) får så mycket stimuli från allt runt omkring dem att sådana pauser är välbehövliga och nödvändiga. Speciellt stressade hundar och mattar kan detta vara en bra medicin för. Som det gamla talesättet lyder ” Att träna är bra men det är vilan däreftersom bygger muskler”. Så är det också inom hundträning, en dags träningspaus kan få poletten att trilla ner hos hunden (och även hos oss, aha det var därfördet inte fungerade…). Så ha inte dåligt samvete för att ni inte hinner ge hunden långpromenader varje dag, även den mår bra av lite tristess.
Om jag lär Elsa att läsa så kommer hon aldrig mer behöva ha tråkigt!
Tags: Vilodag
I natt somnade min älskade mormor in, 94 år gammal. Allt känns så ledsamt och tomt, tänk att jag aldrig mer kommer att få träffa henne, prata med henne, hålla hennes hand i min. Krama om henne, säga hur mycket jag tycker om henne, aldrig mer få höra “Stackars Elsa, hon ser ju så hungrig ut, ger du henne ingen mat? Vi bara äter och äter, men stackars Elsa får ingenting” varvid hon stoppar till henne en bit av sin kaka. Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa att hon visst får mat och att hon precis hade ätit och hungrig det är hon ju alltid (hon är juen retriever), dessutom tål hon inte kakor. Mormor ville inte lyssna på det örat och har alltid skämt bort mina hundar kopiöst. Till slut tog jag med mig dem in tom. på toaletten eftersom jag visste att hon mycket väl kunde ställa ner hela middagen när hon visste att jag inte såg.
En gång när min golden Olva fortfarande var dålig efter en magomvridning dagen innan, så åkte jag och hälsade på mormor. Då bodde jag i Smålandsstenar så vi stannade några dagar. Jag påpekade mycket noga atthon absolut inte fick ge Olva den allra minsta smula, eftersom hon då kunde bli dålig igen. Jaja, sa mormor och höll sig ganska bra i skinnet. Dagen efter var vi ute på Bosjökloster golfkrog och åt middag. Det var en härlig dag med strålande sol, mitt i sommaren, så vi satt ute och åt. Plötsligt kommer jag på att jag måste gå på toa, och där kunde jag ju inte ta med mig hunden…Vad göra. Jag säger till mormor lite strängt att nu matar du inte Olva medans jag är borta. Men när katten är borta dansar råttorna på bordet. Vilken syn möter mig när jag kommer tillbaka tror ni? Jo, då har lilla mormor illa kvickt varit och köpt en stor portion glass till Olva som hon sitter och matar henne med! Sked för sked med en nöjt leende på läpparna. När hon såg mig ställer hon snabbt ner hela skålen så Olva får hugga i sig bäst hon vill. Arg blev jag, men det hjälpte naturligtvis inte. Då blev mormor helt ifrån sig och blev ännu argare och jätteledsen (tårarna rann nerför hennes kinder), “man kan minsann inte begära av en sån gammal och sjuk människa att hon inte ska mata hunden. Det är omänskligt att begära att hon skulle kunna motstå sådana tiggande hundögon, nehej minsann, någon ordning på torpet fick det vara”! Ja vad ska man säga, Olva var lycklig iallafall och blev som tur var inte dålig. Det var efter den händelsen mina hundar fick följa mig från rum till rum när jag var hos mormor:)
Jag minns en annan episod med Olva och mormor, som vi har skrattat gott åt många gånger efter det. Det var också på sommaren och Olva hade precis löpt för första gången. Eftersom Olva var min första hund så hade jag inte så stor koll på läget. Då trodde jag att när tiken slutat blöda så var det lugnt för denna gången.
Jag och mormor hade åkt ut till Tjörnapssjön för att bada, och Olva fick hänga på. Olva var ju inte så gammal och var vid den tidpunkten lite rädd för vatten (något hon totalt ändrade upfattning om sommaren efter). Hur mycket jag och mormor än plaskade så ville hon inte gå i, jag försökte locka henne ömsom dra in henne (vilket jag nu vet attman absolut inte ska göra), men Olva ville verkligen inte bada. Så efter jag badat färdigt gick vi och satte oss vid en bänk och fikade. Vi hade tagit med oss kaffe, bullar och annat gott. Just som vi sitter och kalasar kommer det fram en man (ca 35 år, jag var då 20) och berättar lite hur man inte ska göra när man vill att ens hund ska gilla vatten. Jaha, sa jag bara, jaja ska tänka på detta till nästa gång. Sedan frågar han om inte hans hund och Olva fick leka. Jovisst sa jag, det går bra. Jag släpper henne och hundarna börjar leka direkt. Efter några minuter sticker de dock till skogs. Jag och mannen springer efter. När vi äntligen hittar dem sitter de ihop… De har parat sig! Jag blir väldigt chockad måste jag säga. Min stackars tik sitter fast i en äcklig mans ännu äckligare hund, hon trillar omkull och skriker av smärta. Jag trodde jag skulle svimma där och då. En utskällning som hette duga fick jag till på köpet av mannen. Vilken oansvarig jänta jag var som släppte ihop min löptik med en hanhund. Men om det blev valpar ville han ha provision och föresten kunde inte vi också träffas och ha kul någongång? Uuurk. Mormor hade vi det laget pallrat sig dit och fattade genast vad som pågick. Hennes första kommentar var “jaha, då har Olva blivit en riktig kvinna nu då”, sen började hon skratta så tårarna rann och hon nästan trillade omkull. Hon tyckte denna syn var så rolig och varje gång vi pratade om detsenare skrattade hon hon gott även då och sa “kommer du ihåg den gången Olva blev av med oskulden, när hon blev en riktig kvinna. Och den där mannen som flörtade så med dig”. Ja, herregud vilket spektakel det var. Dagen efter åkte jag till veterinären, men de ville avvakta eftersom hon var så ung. På ultraljudet sen konstaterades att hon gått tom. Vilken tur!
Elsa har varit med mig hos mormor sen hon var liten valp. Hon lärde sig snabbt precis var mormor bodde, vilken gata, vilken trappuppgång och vilken dörr. Ibland fick hon springa i förväg ända från bilen och till dörren. Vilken lycka, hon riktigt studsade iväg:) Sen stod hon och trampade otåligt fram och tillbaka utanför dörren medans hon ömsom gnydde, ömsom pep. Släpp in mig, jag vet att himmelriket finns på andra sidan! Elsa och mormor fick någon slags speciell kontakt. De var alltid lika glada att se varandra. Hon är ju så söt sa alltid mormor, men hon har inte fått någon mat va? Hon tyckte det var förfärligt att Elsa var tvungen att förtjäna sina godbitar genom att göra några trix..Hon är lydig så sa hon, men är det inte synd:) På hennes köksbord stod alltid ett kort på mig och Elsa som valp.
När hon såg Abby för första gången var det dock inte samma kärlek. Det var en prickig en, sa hon. “Hon ser precis utsom Pippis häst”! Nej, Elsa skulle det vara.
Min mormor har på många sätt varit en ovärderlig vän, full av humor och goda råd. Hon har alltid funnits där, lyssnat och pratat när jag behövt henne. Men hon har aldrig lagt sig i och aldrig har några moralkakor flugit ur hennes mun. Hon var så vis min fina lilla mormor, hade så mycket kunskap om livet och allt som hör där till. Den har nu gått förlorad. Förut (fram tills bara något år sedan) satt vi uppe hela nätterna och drack vin, rökte, skrattade och pratade strunt. Vi åkte ut på utflykter, lagade mat, bakade och hade oss. De sista åren var vi dock mest inne och pratade om allt mellan himmel och jord. Hon var precis som vilken kompis som helst och var inte ett dugg pryd eller gammalmodig av sig. Nej, det är viktigt att följa med i modet sa hon alltid när jag hade nya käder, svarta naglar eller blått hår. Hon var totalt fördomsfri, så befriande :))
Mormor, du var min allra bästa vän. Jag kommer sakna dig så otroligt mycket. Jag vet att du har det bra nu och att du kommer vaka över mig från din himmel. Du är min skyddsängel. Jag älskar dig så och du kommer alltid ha en mycket speciell plats i mitt hjärta. Farväl….
Idag, hipp hipp hurra fyller min älskade Elsa 3 år.
Hon fick det hon uppskattar mest här i livet - MAT :)
En hundtårta av mackor, blodpudding, ost, VOV, morot och creme fraiche. Mums, det sa bara slurp så var det slut…
Elsa med matte Abby med husse
Vi vill ha tårta nu.. Mums
Sista smulan.. Finns det mer?
Tags: Elsa, KalasEfteorrsom inte Elsa svarar på varken vila eller kylbehandling så blir det ett telefonsamtal till en ortoped imorgon. Kanske har jag för dåligt tålamod, men det är jobbigt att se henne så hängig och annorlunda. Hon borde vara totalspeedad som förra gången hon blev påtvingad vila. Men det är hon inte. Då blev hon iallafall stadigt bättre, men nu kan jag inte se någon förbättring alls. Hon drar sig undan och verkar ha ont helt enkelt. Hon är inte alls den där spralliga tjejen jag är van vid. Hon väljer oftast att ligga för sig själv (hon känns så ensam och olycklig) och kommer Abby så går hon. Även om hon är hos mig, och det klarar inte mitt hjärta av bara. Självrisken är redan uppfylld med råge, så nu blir det djursjukhuset istället. Om jag bara visste vad det var. Nu spökar brustna ledband och allt möjligt hemskt i min hjärna. Jag skiter i tävlingar för resten av mitt liv, bara hon blir bra igen!!!
Så här olycklig är jag när matte lägger kyl”bandage” på mig…
Tags: Elsa, SkadaAnledningen till att det inte blivit mycket skrivit på denna sida de sista veckorna stavas sjuka och skadade hundar. Så jag håller på att krypa ur skinnet, bokstavligen. Jag tycker det är så otroligt jobbigt att de är sjuka och det är inte bara för att jag tycker så himla synd om dem och för att mitt hjärta håller på att brista varje gång jag ser på dem att de lider. Det är också för att jag börjar få svår abstinens. Jag har kommit på att jag är beroende av två saker, långa promenader och att träna hund. Jag har verkligen svårt att låta dem vara, vill bara träna, träna, träna. Det är ju så himla roligt. Och Elsa tycker ju också det, så ibland glömmer jag mig och kör ett pass med henne iallafall. Är Roger då hemma är han genast på mig och ler suckandes, “kan du inte bara låta henne vara, jag tror det är du som tycker det är jobbigast att Elsa är sjuk, inte hon”. Och eftersom Elsa vilat nu i två veckor håller hon också på att spricka av träningsiver och man riktigt ser hur det kryper i hela henne. Vilket bara gör det ännu roligare att träna med henne, för hon är ju så hyperfokuserad. Och det bara älskar jag, den ivern hade jag velat ha alltid. Så ibland kan jag bara inte stoppa mig själv utan kör ett litet trix eller lite lydnad med henne. Fy, dumma mig. Jag måste verkligen stilla min iver. Så för att få ut min nervösa energi ska jag ut och rida en ny häst imorgon. Har kanske hittat en ny medryttarhäst här i Röstånga, han står mitt i byn, helt perfekt. Att vara där några timmar kanske gör att jag blir lite mindre träningssugen.
Men stackars Elsa har all sin energi kvar. Hon håller på att totalt balla ur. Skäller på allt och ingenting. Pricis som förra gången hon skadade sig och var ordinerad vila några veckor. dag skällde hon tom. på vattenkokaren när jag gjorde tevatten! Min stackars lilla tjej. Jag tycker så himla synd om henne. Speciellt när jag lämnar henne hemma och går en runda med Abby. När hon sitter vid dörren och gnäller efter mig, då går mitt hjärta i tusen bitar och jag måste verkligen stålsätta mig för att inte genast öppna dörren och gå in igen. Men daltning hjälper ingen hund (gör dem bara osäkra och odrägliga) så jag fortsätter gå med hennes bedjande ögon fastetsade på min näthinna. Min stackars älsklingshund. Jag önskar så att hon blir bra snart. Vad har då hänt kanske ni undrar. Jo, för två veckor sedan rymde hon från ovanvåningen ner till bottenvåningen, forcerade en barngrind (hög) ner i trappan, trängde sig ut genom spjälorna i trappan , ut på en hög bänk och ner på ett stengolv. Antagligen har hon slagit sig rejält, för när Roger kom hem så mådde hon inte så bra och ville inte gå ut på promenad. “Hon gick som en gammal tant” sa han när jag kom hem, “så jag vände igen”. Sedan dess har hon varit halt, seg och inte alls sig själv. Hältan har vandrat runt mellan de olika benen och efter hon fått vila i tio dagar så åkte jag in och röntgade henne i torsdags. Men alla bilder var fina. Jag som var rädd för att något kanske var brutet kunde andas ut. Veterinären hittade ingenting utan ordinerade bara fortsatt vila i tre! veckor till. Men hon har inte blivit bättre, snarare har hältan varit värre av och till. I takt med att dagarna gått har min oro ökat. Så idag ringde jag en hundfysioterapeft. Hon sa att jag skulle behandla henne med kyla 20 minuter fyra gånger om dagen i några dagar. Så ikväll har hon legat i soffan med Roger med ett isbandage runt tassen (hon haltar nu bara på höger fram). Vi får hoppas att det hjälper, annars är planen att ta henne till en ortoped. Det är så konstigt, för hon är inte trycköm någonstans eller varm. Hon bara haltar, ibland mer (som efter vila, när hon ska komma igång liksom) ibland mindre (som när hon varit igång en stund). Har du varit med om något liknande?
Abby är inte sjuk egentligen, men hon har fått våteksem mellan trampdynorna på tre tassar. Så hon får gå med krage för att inte bita sig och blir behandlad med Alsolsprit coh Daktakort. Håller väl på så ett tag och hoppas att det ger med sig av sig själv. Jag bara tror att det är våteksem, jag har inte varit hos veterinären än. Jag tycker det liknar det min golden hade en sommar. Annars är Abby lika glad som vanligt. En stor tratt minskar inte hennes livsglädje alls. Hon brakar runt med den i hela huset och far in i allt, inklusive oss och Elsa (det gör så himla ont). Hon har lärt sig att äta, dricka och till och med tugga på ben med den.
Jag hoppas mina sötnosar snart ska repa sig så att inte hela tävlingssäsongen är bortblåst. Viktigast är ju förstås att de mår bra och är pigga och friska. Är de bara de tackar jag min lyckliga stjärna och ber en bön till hundguden där uppe;)
5 minuter efter hon fått den på sig för första gången sov hon lika gott som vanligt…
Matte, det är så synd om mig…jag har så himla tråkigt!
Min katt Wilma ville också vara med på ett hörn. Jättesuddig bild, men visst ser hon ut som en liten kattunge:) Hon är dock 7 år!
