-= Blog The Dog =-

Tollarsjukan

Jag tycker så synd om min älskade Elsa. Hon är skadad nu igen. Denna gånger är det något i ryggen som gör att hon inte riktigt får med sig bakpartiet som förut. Har varit på djursjukhuset med henne igen… De trodde antingen på ett lätt diskbråck, svag ickebakteriell hjärnhinneinflammation eller tollarsjukan/SLE. Suck, stackarn. Aldrig får hon bara vara frisk en låång period. Men hon är klart bättre nu, man kan bara märka av att hon har lite ont när hon reser sig eller går i koppel. Dock får hon husarest nu i någon vecka, därefter blir det koppelpromenader som gäller ett tag. Jag tror att hon har sträckt sig på något vis eftersom hon blev så mycket bättre på bara ett dygn. Men vi får väl se vad proverna och tiden utvisar.

Har tagit blodprover för tollar sjukan och skickat in till Helene Hamlin. Hon bedriver forskning på denna luddiga sjuka och om man har en hund där man tror att det kan vara tollarsjukan så kan man skicka in prover och få dem analyserade gratis. Pratade själv med Helene igår, väldigt trevlig tjej.

Hon trodde kanske inte att Elsa hade tollarsjukan eller SLE, och om hon hade det så var det i så fall en oerhört lindrig variant. Kanske att hon i så fall, med nuvarande symptom, skulle klara sig på NSAID under sina dåliga perioder. Vanligtvis ger man kortison för att dämpa immunförsvaret.

Jag har börjat fundera på att kanske är Elsa helt enkelt skörare än andra hundar. För när var unghund åt hon höga doser av just kortison för att bota hennes magsjukdom. Detta kan ju ha gett muskel/led och skelettsvaghet som följd. Kanske kommer följderna av detta först nu. Kanske borde jag tänka efter extra mycket vad gäller Elsas träning och vardag. Det är så svårt bara eftersom hon vill så mycket och älskar att vara aktiv tillsammans med mig. Vart går gränsen liksom?

Att träna och leva med en allergisk hund

Att träna en allergisk hund sätter ens fantasi på prov. Svea utreds sedan flera månader för allergi. Vi vet fortfarande inte vad det är, men det lutar åt en kombination av kvalsterallergi och foderallergi. Jag längtar så tills hon blir 11 månader, för då kan vi ta pricktest och blodprover. Förhoppningsvis får vi då reda exakt vad hon är allergisk mot.

De senaste månaderna har varit en pärs både för oss och för henne. Först allergi och sedan blev hon illa hundbiten av en labrador. Det är så jobbigt att se sin hund lida och inte kunna göra något åt det. Hon har fått prova flera olika eliminationsdieter, nu kan vi inte byta mer även om inte heller detta foder fungerar optimalt. Nu går hon på Hills d/d lax och ris. Dessutom har hennes klåda tidsvis varit så stark att hon varit tvungen att leva med tratt veckovis i taget för att inte klia sönder sig. Ingen hund ska behöva leva med tratt anser jag, därför går hon nu också på både kortison och antihistaminer. Bad med allergischampoinpackning flera gånger i veckan och baddande av öron,nos och ögon med aloveraspray tillhör numera vår vardag här hemma. Dessutom har jag blivit kvalsterjägare. Städning, vädring av sängkläder och en massa extra tvättande har fått mycket högre prioritet hos mig än innan. Allt för att min älskling ska kunna leva ett så bra liv som möjligt.

Innan tyckte jag det var väldigt enkelt med belöningsbiten. Ta fram en korvbit och hon sålde sin själ. Det som är bra är att jag måste gnugga mina energiknölar för att hitta värdefulla belöingar. Jag leker mer med henne nu när hon inte längre kan äta så mycket längre. Lekbelöningar och arbetsbelöingar har jag jobbat en hel del med. Bollar, kamp, snurra runt, uppletande av föremål och bus med matte fungerar bra. I matbelöningsväg har jag inte så många alternativ. Det är uppblött torrfoder, kokt lax, naturella riskakor eller småbitar av skalade morötter. Men jag har kommit på att man kan lägga morotsslantarna en stund i laxavkoket så blir de mkt godare:)

Det är tur att Svea är så himla trevlig, lättlärd och förig. För jag älskar min hund precis lika mycket som innan. Men ibland är det tungt. Då tänker jag på att herregud, hon kunde ju vara knäpp i huvudet också, hihih;) Men hon är en fantastisk hund att arbeta med, får aldrig nog, ger aldrig upp. Ger mig alltid 100%. En riktig kelgris är hon också. Ska alltid vara i mitt knä och sova under täcket med mig på natten. Ja hon är underbar liten allergisk tollare med massor av energi och fokus.

Tyvärr

Tyvärr måste jag stänga bloggen under en period. Har fått en ordentliga problem efter min hjärnskakning och måste nu koncentrera mig på att bli frisk igen.

Tillfälligt ur funktion, var god försök senare

Lägg till dig till min mailinglista så får du ett mail när bloggen öppnar igen.

Ha ett gott hundliv tills vi ses igen. /Sara

Manetfrossa

Nu är jag och hundarna hemma i skåne igen. Så synd att semstern är slut… Jättesynd tyckte min hjärna och fick spel. In till läkaren. postsyndromatisk stress efter hjärnskakning någonting sa han och skickade in mig för röntgen. Gu jag kommer lysa snart av all strålning :s Men röntgen var ok, men jag måste ligga i sängen och vila ett tag, typ någon vecka kanske. Jaha, en månad har gått sen jag brakade in i det förbaskade trädet, kan man inte bli bra någongång….. Hatar att vara stilla och vila. Tråkigt!

Hundarna verkade ta hemkomsten med ro. Hemma bra men borta bäst verkar de resonera, hihi. Men kul att vara med matte på jobbet, för då får vi äta mjukmat. Hills i/d blev det idag då båda vovvarna var kassa i magen efter att ha kalasat på något olämpligt ute på lunchpromenaden igår.
På tal om att kalasa på olämpliga saker så tog Elsa hem priset under semestern. Brännmanet skulle hon tydligen smaka på vilket ledde till manetförgiftning. Det är tur att man har veterinärer som kolleger när man har en sjukhund som Elsa (kollegerna säger dock bara att hon brås på matten sin, kan undra vad de menar med det;)). När en hund äter manet kan de få följande symptom. Kräkningar, onormalt röda slemhinnor, slöhet, vinglighet, aptiplöshet och humörsvängningar. Elsa hade allt det där utom aptitlösheten. Hur sjuk hon kan vara missar hon aldrig en chans till något ätbart. Efter hon ätit ett ton gräs och spytt upp det igen började hon få lite mer normal färg på slemhinnorna. En halvliter afil och några timmars djup sömn senare mådde hon bättre. Så jag slapp åka till djursjukhuset för dropp och kortisonbehandling, därmed sparade jag flera tusen. Tack och lov att hon blev bättre så pass snabbt. Har aldrig haft en tanke på att hunden skulle smaka på manet, men Elsa äter ALLT, uppenbarligen. Svea verkar mera kräsen för hon tyckte sanden var godare (vilken passerar rakt igenom som tur är). Hahaha, ja se hundar….

Dumma Elsa, eeh jag menar matte

Nej egentligen är det jag som är dum, eller iallafall obetänksam, Elsa är ju skadad och går med tassbandage som jag byter varannan dag. Bytte igår, det blev väl lite sisådär, Elsas fot såg ut som en bandyklubba, hahaha. Hon verkade inte ha uppskattat det. När jag vaknade imorse så hade hon tagit av sig bandaget och bitit upp såret, alla stygn och halva fliken var borta. Istället var det ett hål rakt in till “köttet”, Typiskt. De andra nätterna/dagarna har hon inte brytt sig om det så därför tänkte jag inte på att sätta på henne någon tratt. Jag skulle ändå in till Klippan så då passade jag på att hälsa på på jobbet och visa upp henne för min kollega. Aj då, inte bra sa veterinären. Så nu är hon tejpad och sen bandagerad. Plus att det tar mkt längre tid för det att läka. Dumma, dumma obetänksamma matte…………..

Eftermiddagen passade jag på att miljöträna Svea lite. Vi åkte till Skäralid (stora ingången till nationalparken) för att titta på folk och hundar. Svea var så himla duktig. Var passiv när jag var det, låg bara helt lugn brevid mig och kollade/lyssnade/luktade på allt.  Hon gick lös och sprang inte fram till folk. Änderna var inget speciellt kul (de levde ju…) och hon satte alla tassarna i vattnet (hmm, konstigt det här sa hon). Jag kunde kalla in henne från en tanta som gullade med henne, hon bara tvärvände och kom direkt. Det är då ens hjärta sväller av stolthet (sen att det kanske mest beror på att hon fortfarande är så liten är ju en annan sak). En inkommande kanot från sjön skällde Elsa ut efter noter medan Svea knappt blinkade. Elsa tyckte helt klart den var läskig, hon blev så låång när jag uppmanade henne att nosa på den. Sen var det som om luften gick ur henne, jaha det var bara något dött trist typ, hihihi:) Höjdpunkten var när Svea hittade en andfjäder, ååhh vad den luktade så gott… Inte apportör för inte;)

Stor skål eller liten hund?

MH-test

I lördags var jag och gjorde Elsas MH-test. Bättre sent än aldrig:)
Sju på morgonen bar det av till min hemmaklubb, Lomma BK. Jag var lottad först som femte ekipage så det blev några timmars väntan innan det var min tur. Vid tio kom min kursare och vän Lena som skulle filma kalaset:) (Tack Lena, det blev film av det;)) Vi fikade och flamsade. Jag var lite nervös. Innan Lena hade kommit gick jag med och kollade på några andra hundar, så jag visste ju vad komma skulle.
Elsa kände klart av spänningen i luften och var därför lite spattig. Men testet gick bra, jag har ungefär det jag redan visste i kopplet. En glad tjej som gärna vaktar, inte jagar och inte vill springa från sin matte. Kanske med lite mera skärpa….Hon lekte fint med testledaren, jagade inte trasan (bra tycker jag, skvallerträningen fungerar!), skällde ut avståndsfiguranten, blev arg på dumpen (overall som flyger upp framför hunden), blev lite rädd men mest arg på skramlet (kedja som dras i metallbana brevid hunden) och på spökena blev hon helt skogtokig och gjorde tom. ett utfall mot en figuranterna. Hon skällde sig verkligen hes:) Ingen kvarstående anspänning dock, hon lekte fint med mig och trasan efteråt. Skotten reagerade hon överhuvudtaget inte på så där fick hon en etta. Skönt att ha det gjort.

Efteråt försökte jag träna lite lydnad med henne på planen, men det var dömt att misslyckas. Hon var för trött i skallen helt enkelt. Så vi åkte till stranden i Bjärred och fikade, åt jordgubbar, badade, gjorde flera vattensök och bara mös över att det bara var vi två. Vattensök är jättecoolt. Man använder saker som sjunker, hunden ska jobba som i ett vanligt sök och leta efter vittringen från apporterna. Det mest fantastiska är att de hittar dem även under vattnet. Så häftigt att se. Hon avsökte vattnet precis som om hade varit i skogen, systematiskt och snabbt med svansen i topp. Att hundnosar är fantastiska visste jag, men jag fick ändå en ahaupplevelse. Vi körde även lite tävlingslydnad i vattnet. Fritt följ, sättande och läggande under gång. Kul att se sin hund ligga i vattnet och bara huvudet sticker upp:))
Tyvärr skadade sig Elsa på en tångruska (torkad) när hon skulle lämna av en apport och skar upp ena trampdynan. Det vara bara att åka hem, ringa min goa veterinärkollega på kliniken och åka in och sy henne. Så nu är konvalesent i någon vecka, så typiskt när sommaren kommit…

 
Elsa springer ut                                                       och söker

  
Elsa hittar                                                       och apporterar

 
Elsa poserar                            och  får kramp av att hålla fast så länge:)

 
Bara en bild till Elsa                                Äntligen, mmmmm

 
Skadad Elsa med sin muta och söta Svea med sin (snälla var still en liten stund)

PS: Ni vet väl att alla bilder på denna bloggen är klickbara (förstorbara): DS

Sjukvård vs djursjukvård

Denna veckan har jag vandrat in och ut från sjukhuset ett flertal gånger. Hopplöst är det att få någon ordentlig vård här i Sverige. Ingen som verkligen lyssnar och tar en på allvar. Vi har fasen så mycket bättre och snabbare djursjukvård i detta landet än människosjukvård. Inta ska det behöva ta flera månader att få till en magnetröntgen och operation. Ingen djurägare hade tillåtit att deras älsklingar skulle behöva lida  så pass länge. Får vi ingen tid som vi hade tänkt oss så ringer vi helt enkelt vidare till andra kliniken tills vi får detbemötande vi söker. Vi blir arga på veterinärerna om de inte lyssnar och många av oss ser helt enkelt till att ge sitt djur det bästa som finns. Bara hon/han blir frisk. Men människor kan man behandla hur som helst. Inget hopp heller har vi att kunna påverka vår situation. När varken smicker, hot eller tårar hälper så ger jag upp. Det är helt enkelt ingen mening att hålla på att bråka med vården, jag har tappat tron på svensk sjukvård. Så kanske det blir ett privat alternativ ändå. Min hund kan jag lägga ut tusentals kronor på för att hon ska få det bästa och att allt ska kunna uteslutas. Kanske är det dags att inse att man helt enkelt får göra det samma för sig själv. Ta av sina besparingar för att slippa ha ont och kunna gå igen. Det är en väldigt viktig del i mitt liv, ett par fungerande ben!
 Svensk sjukvård suger….

Ett tag var jag ganska less på allt. Men sedan min mamma släpade i väg mig en kväll till ett köpcentrum, för att shoppa och sedan gå på teater i Malmö så inser jag att man faktiskt kan ta sig fram rätt så bra med kryckor iallafall. Mitt hopp tändes, så dagen efter var jag ute och hoppade min första promenad med Elsa på länge. Det var så underbart att äntligen så få klappa hästarna i hagen, känna vinden blåsa i mitt ansikte och solen värma mig. Men det bästa av allt var att få vara ute med min älskade Elsa igen. Se henne springa omkring och ständigt söka min blick. På vägen hem, nedför backen fick jag henne tom. att gå fot med mig. Trots att jag hoppade på kryckor och hon tycker de är ganska läskiga. Min duktiga lilla hund. Det är så himla mkt värt att ha en lydig hund som man kan ha lös i alla situationer. Så satsa på en bra allmänlydnad mina vänner, det är värt allt när man hamnar i situationer som denna.

Sporrad av min tur ute funderade jag om det fanns något annat man kunde göra i hundträningsväg när man är fast på kryckor. Förutom att lära in trix oxch frishapa då. Så jag samlade ihop mina dummies och kaninskinn och hoppade ut i trädgården och gömde dem så svårt jag nådde. Det gick jättebra att göra ett sök i sin egen trädgård. Tänk det hade jag aldrig funderat så mkt på innan. Elsa tyckte det var så roligt att få träna lite igen (jag med minst lika mkt) så jag gjorde om det tre gånger (8-12 i varje omgång).
Kom också på att man kan träna inkallning, ingångar och fotpositionen bra fast jag stod helt stilla. Vad gör man inte för att få lite utlopp för sin energi och träningslust.

Men både jag och Elsa saknar våra ridturer, de långa promenaderna i kvällssolen, besöken på brukshundsklubben, att tävla och kunna springa ikapp. Så ni som kan, ut och lek med era hundar. Ta vara på den frihet ni har, spring, busa, spåra och njut av våren. Tills dess att jag kan göra samma sak ska jag försöka göra det samma fast med kryckor. Allt går om man vågar, vill och är envis. Tack mamma för att du öppnade mina ögon igen:)

Livet i Röstånga - sammanfattning

Ville bara uppdatera er på det senaste och så. Här har det varit väldigt tyst ett tag. Hela mitt liv har saktat av på de flesta plan. Min fot blir liksom inte bra och igår var jag hos läkaren igen. Han var absolut inte positiv till händelseutvecklingen (värre och värre under tre månaders tid). Enligt honom har jag brutit foten på något sätt. Antingen en “osynlig” fraktur strax under vadmusklen eller ett “brosk/ben-brott” inne i leden. Oavsett så väntar jag nu på magnetröntgen och en eventuell operation. Som läkaren sa, det bästa som kan hända nu är att skadan går att operera. Annars kommer du ha besvär under mkt lång tid. Så nu är det bara att sitta hemma och vänta. Han sjukskrev mig i 5 veckor till. Suck, allt har plötsligt blivit så tråkigt.

Men nog klagat, det har hänt roliga saker också. Jag har varit på tävlingslydnadskurs för Eva Bodfält i två heldagar uppe i Stockholm. Jättekul och mkt intressant och lärorikt. Jag kan varmt rekommendera att gå kurs hos henne. Är ni i Stockholm så passa på och se om hon har någon kurs då.

Abby har lärt sig lita på sin simförmåga och därmed går numera vattenapporteringen som en dans. Efter mkt tvekan och pushande från min sida så hoppar hon nu självmant ut från bryggan och simmar ut pch hämtar dummien. Jättekul att se.

En annan sak som är väldigt tråkig är att vi väljer att omplacera Abby. Hon fungerar inte optimalt i vår flock längre tyvärr. Det känns så himla jobbigt och ledsamt. Men hon fungerar bäst som ensamhund och det kan vi inte erbjuda henne. Så gäller det bara att hitta ett mkt bra hem så att jag kanske kan släppa henne ifrån mig. Kommer gråta floder :(….

Avslutar med en glad nyhet. Elsas mamma fick en hel radda tikar vid valpningen för 6 veckor sedan. Så om två veckor åker jag och hämtar hem en ullig, busig och underbar liten tollartjej. Tanken är att hon ska bli min nästa tävlingshund. Funderar på att kalla henne Svea eller Lina, vad tycker ni? Eller har ni några andra bra namnförslag (svenska tjejnamn). Att få hem henne kommer iallafall liva upp min ledsna tillvara en del.

Ett pris värt mer än något annat!!

Idag har jag varit hos Din Veterinär i Helsingborg och fått Elsa röntgad. Först beställde jag tid hos Djursjukhuset i Helsingborg men där skulle jag få vänta i två! veckor. Pratade med min chef som istället rekommenderade den ovan nämnda kliniken och sa att vi (Dv i Klippan) hade ett samarbetsavtal med dem. Jag ringde igår och fick tid idag!! Det kallar jag service:) Väldigt duktig och kompetent personal. Jag kan verkligen rekommendera dem till större “bekymmer”.

Eftersom de klämt in mig mellan andra patienter så fick jag vänta en del, men mkt hellre totalt två timmar på denna kliniken är två veckor hemma i ovisshet. Det var inte bara till nackdel då jag fick tid att hämta mig mellan känsloattackerna. Gråten vällde upp i halsen på mig flera gånger och just då var jag innerligt tacksam att ingen såg mig.

Först gjordes en klinisk undersökning och en massa palperande, rörlighets- och böjprov. Hon markerade mycket starkt i övergången mellan bäckenet och övre ryggen. Veterinären blev mycket betänksam och sa till mig att jag inte skulle hoppas på för mycket. Kanske var det bara en rejäl smäll hon fått eller så var det något betydligt värre. Han preciserade inte exakt vad detta skulle vara och jag ville inte veta. Sen sa han att en röntgen skulle göras men att hon skulle sövas först. Därefter gick han ut. Tur det, för mitt hjärta höll på att brista. Det tog säkert 20 minuter för mig att få kontroll över mina känslor igen.

Med en totalt avslappnad hund i famnen gick jag in på röntgen där en sköterska tog tre bilder på ryggen. Jag bäddade ner Elsa på golvet på en filt och i min jacka så hon inte skulle kylas av (djur gör gärna det under narkos). Sen satte jag och började läsa en intressant hundbok som praktiskt nog låg där inne. Efter 20 min kommer veterinären in, konstaterar att det inte fanns något att se på just de bilderna. Men han var inte nöjd, 4 bilder till blev det. Efter ytterligare väntan kommer han in och läser av dem. Jag tassar ut till honom med hjärtat i halsgropen, vågar knappt fråga. Men gör det ändå. Han svarar att han inte kan hitta något på bilderna som är onormalt. Elsa är dock överrörlig i ryggen och två kotor kommer så småningom växa samman, men det är inget hon kommer att lida av förstår jag. Fatta hur lycklig jag blev!! All oro och rädsla sjönk undan, min puls återgick sakta till det normala igen.

Så vad blev diagnosen då. Det togs även prover för att utesluta fästingburna sjukdomar (som kan ge liknande symptom). Jag får svar om några dagar på dem. Men han var i princip helt säker på att hon slog sig rejäl under fallet i trappan och fått en jobbig sträckning i ryggen. Och punkt där! Med rätt rehabilitering kan hon starta i både bruks och agility om ett år ungefär. Jippieee. Så de första sex månaderna ska hon inte hoppa eller krypa. Vi ska bygga allmänkondition, rygg och bakbensmuskler samt balansträna. Mycket varierad motion, följa med till hästen flera dagar i veckan var kanonbra. Men vi ska också vibrationsträna henne på kliniken. 13 ggr ska hon träna på en vibrationsmatta för att mjuka upp ryggen. Ska bli spännande att se hur det går. Det börjar på måndag, vidare rapporter om det följer.

Jag är så himla lycklig och lättad. Jag var så rädd för att jag skulle förlora henne till hundhimlen. Men nu får jag behålla henne och hennes smärta är bara temporär och kan botas med träning. Härligt!!!

Elsas vecka

Elsas vecka har synnerligen varit mestadels otur och besvikelser.

Den startade dock bra. I måndags var vi på Söderåsens bk och tränade lydnad och agility. det var så roligt. Hon älskar verkligen agility (jag med) och är så himla duktig. Tänkte att snart är det dags att starta henne i någon tävling. Träffade en annan tjej som tränade agility och vi sod ganska länge och pratade medans hundarna lekte. Älskar att vara social och prata hund!!

 På tisdagen var hon med mig på kurs och skötte sig bättre än på länge. Eftersom hon varit skadad så har jag köpt ett backontrack-skydd till henne. Fungerar hur bra som helst. Hon känns mycket fräshare och piggare när hon har haft det på sig. Den nuvarande behandlingen är att hon sover med det hela natten på vänster fram och har det på på dagen på höger fram. Är jättenöjd!
På onsdagen var hon hos hundvakten på dagen och med mig i stallet efter jobbet. Red en ganska lång runda, jättehärligt var det. Älskar att rida ut med hunden efter jobbet. Man blir så pigg och rensar effektivt hjärnan från dagens arbete.

På torsdagen började dock tråkigheterna. Roger gick ut med hundarna på morgonen. Någonstans i skogen skadar Elsa sig. Så när jag lite senare ska lämna dem till hundvakten ser jag att det är blod på hans golv. Kollar igenom hundarna och upptäcker då att Elsa har skadat sin ena trampdyna fram. Ett litet sår bara, inget farligt tycker jag. Vem som helst kan ju rispa sig ute i skogen. Jag tvättar av det så gott det går och blir en kvart sen till jobbet. Väl där tyckte veterinären att jag skulle tagit med henne. Införskaffade en hundsko till henne som hon hade på sig på kvällen när vi var ute.

På fredag morgon väcker Roger mig och säger att det är något fel på Elsa. Hon haltar och han får inte ta i hennes tass (den skadade). Även jag tycker att hon är lite hängig så istället för att vara hos hundvakten får hon snällt följa med mig till kliniken. Veterinären (som är fantastiskt duktig) kollar såret och det visar sig vara mer än en rispa… ett 5 mm djupt sticksår. Antibiotika i 6 dagar blir det. Men det är inte det värsta. Jag frågar Helle (veterinären) om hon kan känna igenom henne ordentligt då jag misstänker att Elsa har ont i ryggen. Mkt riktigt. Enligt veterinären har hon problem med en eller flera kotor i nacken och pålagringar i sista halvan av ryggen. Jag ser det också tydligt under undersökningen att hon är stelare än normalt och har ont. FAN också. Elsa ska nu in på röntgen för att fastställa graden av pålagringar och se om vi kan göra något åt det hela. Det känns så himla jobbigt. Jag är så rädd för att förlora henne. Jag har gråtit så..
Jag vill ju att hon ska ha ett värdigt liv utan smärta. Att hon ska kunna vara en pigg, glad och arbetsvillig hund många år till. Enligt Helle får Elsa aldrig mera hoppa eftersom det är det som gör henne illa i ryggen. Aldrig mera agility! Suck.Jag älskar Elsa så, hon är så himla speciell för mig. Jag kommer aldrig få en hund som henne igen. Jag är rädd, så rädd. Med denna diagnos faller många bitar på plats. det förklarar hennes periodvisa stelhet, hälta, ovilja att vara med andra hundar, hennes bristande tålamod och varför hon ibland går undan. Jag har förstått att något varit fel, men jag trodde det berodde på hennes fall i trappan och att hon ännu inte helt repat sig. Nu är det bara att avvakta och se hur det går. Jag ska försöka att inte ta ut för mycket i förskott. Jag försöker intala mig att det bara är det diskbråck eller något.

Back on track

Funderar på att köpa mig några “Back on track”-saker till mig och Elsa. Jag har ju en gammal skada i nacke/rygg sedan tidigare och har provat en “halspolo” sedan tidigare och blivit mycket nöjd. Nu har jag skadat min fot igen och kan knappt stödja på den. Jag hoppas det bara är en jobbig vrickning, ska till läkaren imorgon, så vi får väl se då. Men jag tänkte investera i ett vristskydd för foten och ett handledsskydd eftersom jag sitter så pass mycket vid datorn.

Elsa är fortfarande inte helt bra i sitt ben tror jag. Hon haltar inte eller så, men jag tycker fortfarande hon har kort stubin och är inte lika glad som innan. Dessutom slickar hon sig ganska mycket på sitt vänstra framben (har hon gjort ända sedan skadan) så jag tänkte testa att köpa ett benskydd i Back on trackserien till henne. Jag hoppas det ska hjälpa henne.

Är det någon av er som har erfarenhet av Back on track-produkter till djur?

Veckan som har gått

Det har varit en ganska lugn vecka för mig. Lukas har varit sjuk och jag var hemma med honom. Elsa har fått fortsätta vila och Abby har också fått ta det lite lugnt. En dag har jag varit i stallet, annars har jag mest suttit framför datorn och jobbat med Aktivt hundliv. Jag hade helt glömt av från brukshundklubbstiden hur mycket för och efterarbete det är med att hålla kurs. Då slapp man ju dessutom feedbacken (något som jag tycker är väldigt viktigt att man får), kursanmälningarna, frågor, ekonomiska frågor, reklambiten, granskning och beställning av kurslitteratur och arbetet med hemsidan. Då hade man bara förarbetet kan man säga. Men jag skulle inte vilja byta tillbaka. Kurserna jag håller idag är både bättre, har ett helt annat upplägg (mindre stelt och trångsynt) och mer individanpassade. Mycket mera kvalitetstänk med roligare och bättre övningar Dessutom behöver jag inte hålla mig inom vissa ramar och kan arbeta med de metoder jag finner lämpligast (klickerträning mm). Jag tror mycket av det beror på att jag har blivit en bättre kursledare som kan betydligt mer idag, jag har en massa erfarenhet att luta mig emot och har mera frihet att göra som jag finner bäst när jag jobbar som “egen”. Sedan kan jag sakna stämningen och de andra instruktörerna, gemenskapen man hade. Den sociala biten kring kurserna. Men det får man försöka tillgodose på annat sätt istället. Jag rtivs mycket bra att vara min egen och skulle kunna sitta framför datorn jämt tror jag, det är alltid något man kan göra;) Så någon vidare egen hundträning har det inte blivit, små korta pass då och då. Annars bara lite lydnad (Elsa) och allmänlydnad (Abby) under promenaderna. Därav har det inte blivit så mycket bloggande heller..lite trist. Jag får försöka skärpa mig:)

Elsa mår iallafall mycket bättre och man kan inte alls se att hon haltar eller markerar längre. Hon verkar inte heller ha ont, för nu är hon totalspeedad hela tiden. Rastlösheten kryper i henne och varje gång man ska träna bara det minsta kör hon alla trix hon kan samtidigt i en följd, ibland flera gånger. Hon skäller på allt, vandrar omkring, tittar bedjande på mig, duttar på katten (Wilma) och är som en skjuten kanon ute, bara far omkring och har sig. Så skönt att se. Nu börjar då rehabiliteringen, att sakta bygga upp henne igen. Hon har blivit både fet och tappat muskler under denna 5 veckors viloperiod. Det gäller att träna upp henne försiktigt igen så att man inte får några bakslag eller att skadan går upp igen. Någon ortoped blev det inte då hon var sjuk..Trist, men nu när hon är så pass mycket bättre tror jag inte jag åker dit alls.
En sak jag ska göra nu är att återuppta lydnadsträningen och spåret. Men först ska jag sätta mig ner och planera hennes träning, så att inlärningen går så snabbt som möjligt. Hmm, måste också plocka fram kalendern för lydnadsproven och boka in några tävlingar. Första öppenklassspåret ska vi gå den 7 mars. Då ska även Abby få göra anlagsprovet. Så nu gäller det att träna spår, man kan ju köra ganska korta för Elsas skull. Men det är bättre än ingenting. Så snälla vädergud, ta bort snön och låt det bli vår:)

Nehej, nu kommer min nästa kursdeltagare. So long..

Droger

Pratade med Elsas husvetrinär igår igen. Jag ringde för att be honom skicka röntgenbilderna upp till djursjukhuset i Helsingborg. Pratade med en rehabiliterare igår och fick en tid till en duktig ortoped där på måndag. Jag känner att jag vill ha en “second opinion” eftersom hon inte blivit bättre.

Så nu har jag slutat med kylbehandlingen eftersom det inte gav några fantastiska resultat, varken till eller från tycker jag. Husveterinären tyckte jag skulle ge henne smärtstillande eftersom det var synd att hon hade ont. Så nu får hon Rimadyl och Tagamet i två dagar. Och jag tycker nog att ögonen är lite klarare på henne, det är lite mera bus i kroppen och hon säger mera “matte, jag vill gå ut”. Och det är så skönt att se, fast jag vet att det bara beror på drogerna så jublar mitt hjärta lite grann:))

Kylbehandling

Efteorrsom inte Elsa svarar på varken vila eller kylbehandling så blir det ett telefonsamtal till en ortoped imorgon. Kanske har jag för dåligt tålamod, men det är jobbigt att se henne så hängig och annorlunda. Hon borde vara totalspeedad som förra gången hon blev påtvingad vila. Men det är hon inte. Då blev hon iallafall stadigt bättre, men nu kan jag inte se någon förbättring alls. Hon drar sig undan och verkar ha ont helt enkelt. Hon är inte alls den där spralliga tjejen jag är van vid. Hon väljer oftast att ligga för sig själv (hon känns så ensam och olycklig) och kommer Abby så går hon. Även om hon är hos mig, och det klarar inte mitt hjärta av bara. Självrisken är redan uppfylld med råge, så nu blir det djursjukhuset istället. Om jag bara visste vad det var. Nu spökar brustna ledband och allt möjligt hemskt i min hjärna. Jag skiter i tävlingar för resten av mitt liv, bara hon blir bra igen!!!

Så här olycklig är jag när matte lägger kyl”bandage” på mig…