-= Blog The Dog =-

På sista tiden

Har vi tränat en massa men ack vad svårt det är tiden att räcka till att skriva om det också…
Det vi fokuserar på just nu är tävlingslydnad och viltspår. Jag är ju med en träningsgrupp i tävlingslydnad så nu är man taggad som attan. Hade varit kul att debutera med Svea innan året är slut, men men vi får väl se. Hade varit kul att starta i viltspåret också, men jag får aldrig tummen ur att anmäla mig. På dagarna har jag ju så himla mycket att göra så då försvinner det ur hjärnan och på kvällen är man för trött för att orka tänka rediga tankar. Men det spelar ju mindre roll egentligen om jag startar henne eller inte i år, huvudsaken är ju att hon får jobba och ha ett bra liv.

Hon är nu färdiglöpt och Elsa i sin andra vecka. Elsa passade på att snabbsynkronisera löpen. Trots att hon löpte för bara någon månad sen startade hon spontant att löpa under Sveas andra löpvecka. Kanonbra att de löper samtidigt, men mycket blodfläckar blir det. Så nu har jag två hundar hemma som bara håller på och porrar sig hela tiden. Helst vill de vara ute i trädgården oavsett tidpunkt på dygnet och leka rundor. Jaja, jag låter dem hållas och hoppas att grannarna inte tittar för noga:))

Denna veckan har jag fokuserat på att träna Svea att spåra bra på öppen mark, svårt var det sa hon. Första gången var i onsdags, då la Roger spåren till mig. Svea trodde nog att vi var ute på någon rolig sökpromenad, ingen nos i backen där inte. Dock började hon spåra fint när spåret gick in i skogen. Idag gick det betydligt bättre, var i Gällabjär (Röstångas andra naturreservat). Spåret gick genom en hage med får och det blåste kraftigt. Långt spår var det, minst 1000 meter. Dock la jag bara någon enstaka vinkel i början sen var spåret rakt med någon mjuk böj. Tanken var att hon främst skulle få erfarenhet av öppen mark, inte att träna vinklar och annat. En blindgång la jag in dock. Det gav utdelning, hon spårade fint hela tiden men blev lite för ivrig/trött i hjärnan de sista 50 metrarna så då slog hon mer i spåret. Men jag är kanonnöjd. Elsa spårade som vanligt helt perfekt. Hur svåra spår jag än lägger till henne så klarar hon dem galant. Tja kanske var asfaltspåret förra veckan en svårare nöt att knäcka, fast hon tog sig runt.

Lydnadsmässigt har vi kämpat med rutan och att verkligen lyssna på mina kommandon i fjärren denna veckan. Jag tränar Svea bakifrån kan man säga, elit direkt…Tänkte det skulle vara enklare än att göra så som jag gjort med Elsa, en klass i taget. Rutan börjar sitta på Elsa och Svea börjar fatta att de där konerna är det något speciellt med. Fjärren funkade kanon på båda, Svea tar kanske ett halvt steg fram i ställandet, men jag är nöjd. Nöjd är jag också med att hon låg kvar på platsliggningen trots att hon var i höglöp bredvid en vacker tollarhane……duktig tjej:)) Och duktig hane som låg kvar;))

Igår var jag ute med barnen och hundarna och tränade. Vi hade himla kul, ganska enkel träning för hundarna, men här gällde det mest att få styvsonen att gilla läget. Han fick vara sökobjekt och lägga ut uppletandesaker. Han fick träna Elsa eftersom hon är den lydigaste av mina rödtoppar, det gick riktigt bra. Sen fick han kampa med henne som belöning, något som båda älskade, de höll på säkert 10 min, ingen skulle ju ge sig, hahaha. Vi hittade roliga stubbar som hundarna fick gömma sig i (ja ni läste rätt, det var nämligen ihåliga stubbar!) Det sista vi gjorde var att bygga på en pinnkoja som någon hade börjat på mitt ute i skogen, vi släpade stooora pinnar och grenar. Hundarna hjälpte till av hjärtans lust, att släpa pinnar är en aktivitet som de flesta hundar helhjärtat kan roa sig med en stund.

Emma har börjar se hundarna som något levande:) Hon skrattar jättemycket mot dem när de tar ögonkontakt med henne, hon har också börjat att sträcka sig efter dem när de är i närheten. Rollerna har nu bytts mellan hundarna. Nu är det Svea som hela tiden vill vara nära Emma, Svea är den som har störst tålamod med Emmas nya favoritlek, dra i hundarnas päls, öron, nos mm. Elsa går därifrån medan Svea stannar kvar och gärna låter sig bli ryckt i pälsen. Jag försöker förstås förklara för min dotter att hundar klappar man, men än så länge verkar det inte fastnat, så jag har räddat mycken hundpäls denna veckan:))

Vatten”träning” och farliga kongar

Hundarna har fått en pool att svalka sig med och matte tog fram den livsfarliga kongen:)))

Vatten är …. gott

Du ska dö….

Ska man våga sig på ett dopp?

Plums i

Elsa visar hur man tar upp saker från botten, vad kan det vara som ligger där?

En kong…

Aaaaj, den bits..

Nu ska du få…

Ha, jag fick dig till slut

Även Elsa förbereder sig på en tuff match

Tags: Kong, Vatten

Några bilder

Störningsträning med Elsa

På “badet”

Söt som ett bär…

Jag ska vara med överallt:))

Var är hunden???

Tags: Foto

Sommarens utmaning

Hejehej på er alla.
Jag hoppas att ni njuter i fulla drag av den sköna sommaren. Här är det mkt att stå i som småbarnsförälder. Aldrig trodde jag att det skulle kännas som en omöjlig uppgift att göra något så enkelt som att lägga ett spår till hundarna.

Nu har jag en utmaning till er. Lär er hund att apportera något riktigt gott i sommar, som en grillad korv till exempel. Glöm inte ta fram kameran och sätt det på pränt. Skicka sedan in bilden till mig så lägger jag ut den på bloggen (om ni vill). Skicka den till sara@aktivthundliv.com.
Lycka till:))

Det nya livet

Jaha, då var man äntligen hemma igen. Efter en mycket svår förlossning och en vecka på sjukhus är jag och Emma nu äntligen hemma. Emma är världens mest underbaraste unge, så söt och snäll och ett riktigt matvrak. Men det är inte bara jag som trillat dit och fått en ny passion i livet, det har även en av mina hundar.

Jag har varit lite fundersam över hur hundarna skulle ta det här med ett spädbarn i huset. Men det har gått hur bra som helst. Första mötet mellan hundarna och Emma var på sjukhuset. Roger tog med sig hundarna en dag när jag låg inlagd. Han var uppe och hämtade Emma, sen tog han en promenad med vagnen och hundarna. Emma sover som en stock så fort hon kommer utomhus så hundarna såg bara vagnen. Ingen reaktion. Jag hade ett möte med läkaren så Roger fick klara sig själv en bra stund. Efter det gick jag ut för att äntligen få hälsa på mina älskade hundar. Elsa trodde inte riktigt på Roger när jag kom gåendes och han sa till henne att det var matte, hon sprang några meter sen stannade hon. Jag kraxade till lite, då först fattade hon att det var jag. Jag har nog aldrig sett henne så glad, hon sänkte hela kroppen och vevade med svansen som en tok. Jga kunde inte låta bli att fälla en tår. Jag hade ju saknat henne med… Svea blev givetvis också glad, men med Elsa är det något alldeles speciellt. Svea tenderar mer och mer att vara husses hund…

Efter en liten promenad satte vi oss ner på en bänk och tog fram Emma. Svea var väldigt nyfiken det första, men det la sig på bara några minuter. Sen dess tycker hon att Emma visst är lite  spännande ibland med för det mesta är hon bara en konkurrent om matte/husses knä. För Elsa däremot var det kärlek vid första ögonkontastet. Jag har aldrig sett henne så såld på något/någon i hela mitt liv. Sen den stunden är jag mer eller mindre utbytt, första dygnet hemma var Elsa som besatt. Hon satt upp nästan ett heöt dygn och bara studerade Emma. Vart Emma än befann sig var Elsa där.Hon kunde somna först när hon på natten till slut fick ha sitt huvud på Emmas ben. Fortfarande vill hon helst vara i det rum som Emma är, men nu kan hon ligga ner och sova även om Emma är lite vaken. Men skriker Emma vill Elsa genast trösta henne, på hundars vis förstås. Slicka på huvudet och puffa lite med nosen.

Imorgon är Emma två veckor och vi börjar så smått komma in i detta i nya. Hundarna får givetvis stå tillbaka lite grann, men vi försöker hålla på deras rutiner så gått det går. Försöker träna något litet varje dag. Häromdagen fyllde jag barnvagnens underrede med dummies och gav mig ut i skogen. Emma sov som en stock så det gick hur bra som helst att stanna för en träningsstund. Men gu vad jag längtar ut i skogen, vill ut och spåra med järntrean snart igen. Kom igen tjejer, nästa vecka så…

En evig väntan

Jaha, här hemma går tiden sakta, så sakta. Vi väntar ju nämligen fortfarande på att bebben i min numera helt gigantiska mage ska vilja komma ut. Än så länge verkar hon trivas alldeles utmärkt där inne.
Tjock, trött och irriterad väntar jag ut mina dagar.

Hundarna har dock det ganska bra tror jag. Spenderar hela dagarna med att lata sig med matte. På kvällen kommer husse hem och går en långpromenad eller så tränar vi något på kvällen. Sista dagarna har vädret varit så underbart varmt och skönt så då har det blivit mycket vattenarbete. I måndags var vi och spårade och idag var det sista kurstillfället på jaktkursen vi går. Idag stod en walkup på programmet. Ganska lång, ca 1 timme med massor med skott, dirigeringar, linjetag, markeringar och ett avslutande närsök. Hundarna skötte sig bra, speciellt Elsa tycker jag. Men sen har hon ju hyfsat mer rutin än syrran sin. Det var kul att se att ens träning faktiskt ger resultat Framför allt så vet jag mer vad jag ska göra och tänka på. Det har varit en rolig och lärorik kurs, kanske går vi den igen till hösten. Jag skulle vilja få Elsa till att apportera kallt vilt, även om det ligger på land (vatten går hur bra som helst).

Svea är mycket mycket bättre på viltet. Roger, Lukas och hundarna var i söndags på jakthundens dag i Fulltofta. Där kunde man få prova på viltspår, träffa ett vildsvin, göra dummiesök på land och vatten, träna lydnad samt få chansen att prova på ett apporteringstest med riktigt vilt. Svea tog hem 3 av fyra vilt, Elsa hittade alla men valde att inte ta in dem till husse…. Det var bara i vattnet som Elsa plockade hem viltet, det gjorde även Svea, dock med en simstil som lättast kallas för “nära att drunkna-simning”:)) Det hade varit kul att få vara med, men mitt tillstånd omöjliggjorde något annat än sängläge den dagen.

Nu när jaktkursen är slut finns det inga mer hundaktiviteter inplanerade på ett tag. Känns lite vemodigt, men jag vill få ordning på allt annat runt omkring innan jag binder upp mig för något. Vi har ju ett helt nytt liv att ställa i oss till. Först när jag vet att det fungerar så kan jag planera in tävlingar och dylikt igen. Så bloggen lär väl inte uppdateras så himla ofta. Men lugn det kommer. Ha en fortsatt skön sommar.

Våra fina tärnor

I helgen gifte jag och Roger oss. Självklart fick hundarna vara med under både vigsel och fotografering. Elsa agerade ringbärare under vigseln medan Svea bara fick vara söt. Så här fina var de:)))

Workingtest

I lördags körde min snälla mamma mig till årets första tävling, ett C-prov. Det första i mitt och hundarnas liv. Provet var långt bort, i Bromölla, mina tidigare hemtrakter. Det var ganska dråpligt för 100 meter från tävlingsplatsen hade jag hästen uppstallad. Konstigt att komma till en tävlingsplats och jag känner den som min egen ficka. Minnen från ett helt annan liv flödade över mig.

Dessa glömdes dock snart bort och nervositeten tog över. Mina nerver är ju fortfarande inte de bästa. Ännu värre blir det ju när man inte har en aning om vad provet kommer innehålla. Jag gick dit i tron att det ungefär som i lydnaden, man kör sitt race och sen är det över. Ack så fel man kan ha. Det sker inte någon lottning utan man grovindelas i grupper efter antal stationer som provet innehåller. Man går till den stationen som man blir tilldelad som första station, sedan är det valfritt i vilken ordning man gör stationerna. Alla tävlar samtidigt vilket gör att man måste köa till varje station. Nybörjare-öppenklass och elit kör samtidigt, så man måste säga till vilken hund man kör och vilken klass man tävlar i. Nackdelen med ett sånt här system är att det blir rejält med långa väntetider. Jag körde varje hund max 10 minuter var medan vi väntade i minst 4 timmar! Tur att man hade gott om fika med sig:))

Detta provet hade fyra stationer. Det var så mycket svårare än jag hade föreställt mig. Jättelånga avstånd till både markeringar och linjetag.
Station nr 1 bestod av en liten “walkup” tillsammans med en annan hund. Hundarna skulle gå fot lösa bredvid varandra en sträcka på kanske 15 meter. Därefter fick den ena hunden hämta en jättelång markering medan den andra satt och tittade på. Sedan bytte man plats. Elsa klarade sitt fotgående bra, men pep under passiviteten. Hon tog sin markering fint utan min hjälp. Svea var tyst men gick inte direkt fot, mer att hon liksom befann sig inom en radie av 2 meter från mig. Hon klarade passiviteten kanon men missade markeringen. Hon satt nämligen och glodde upp på mig hela tiden, “matte ska vi träna lydnad nu typ”. Men hon var pigg och glad så jag var nöjd.

Station nr 2 var en dubbelmarkering. Två skott och två dummies i rad. Långa avstånd, varav den ena markeringen gick över en stenmur och den andra in ett buskområde. Elsa fixade båda sina, men med dirigeringar från mig. Visselpipan lyssnar hon inte på utan jag får “prata”.
Svea tar en av sina, den som landade först, den över stenmuren. Hon får leta fritt. På andra försöker jag dirigera henne men då blir hon osäker och börjar springa tillbaka in till mig. Jag ger henne en inkallningssignal för att visa att det är helt ok. Jag ville inte pressa henne. Det var nog som det var med allt runt omkring. Det sämsta jag skulle kunna göra var att vara besviken på henne. Så jag klappar om henne och säger att hon är världens finaste hund iallafall.

Station nr 3 var ett linjetag i snårigt buskområde. Området var inte så långt men den riviga terrängen ställde till problem. Elsa sprang rakt ut, fick den i näsan men upptäckte att den låg “illa till” så hon valde att springa vidare och söka efter någon annan mer lätthämtad dummie. Det märktes att hon började tappa gnistan för hon hade orkat igen öronen totalt. Efter mycket gap från min sida stannade hon äntligen och jag kunde dirigera henne rätt. Till slut efter mycket vånda från hennes sida gick hon in i buskarna och hämtade den, backade ut samma väg och sprang tillbaka till mig med den genom att ta en stor omväg så att hon slapp alla snår. Vad ska man säga, man kan bara skratta och skaka på huvudet, hon är bara så fin i kanten…
Svea sprang spikrakt ut, hittade den direkt, men precis när hon ska greppa den skjuter de och kastar en dummie på stationen bredvid (stationerna låg oerhört nära varandra, det hände tom att hundarna förvirrade sig in på fel områden). Hon fryser och kollar var den landar, sen kollar hon på mig, för nu har hon helt glömt av vad det var hon egentligen skulle göra. Det syntes på henne att hon blev osäker så jag valde att kalla in henne och klappade om henne. Inte lätt att vara ung och grön:)

Station nr 4 var en riktig kluring, något som vi aldrig tränat på. Först ett fritt följ 20 meter, sedan skjuts det och kastas en markering långt bort in under en buske, så hunden måste krypa för att nå den. När hunden hittat dummien och är på väg tillbaka så skjuts det en gång till och kastas en dummien över huvudet på hunden som landar väldigt nära hunden. Hunden får då ej släppa taget om den den har i munnen utan ska komma in med den som vanligt. Man sätter sedan hunden och går sedan själv och hämtar den andra markeringen. Hunden ska stanna på sin plats och vara tyst. Elsa fixade allt detta helt kanon. Jag var så himla nöjd med henne, domaren också. Vi fick nästan maxpoäng. Skönt att avsluta så bra.
Svea var nu helt slut i huvudet. Fotgåendet var ett minne blott. Hon tittade nu iallfall vart markeringen landade och sprang raka vägen ut. Men vart tog dummien vägen, när den inte låg exakt där hon trodde stannade hon bara och tittade tomt på mig. Stackars liten.. Men hon hittade den snart med en dirigering från min sida, den låg nämligen bara en meter från henne. Hon kommer in, men när skottet bränner av stannar hon släpper och kollar var den andra faller. Helt naturligt egentligen. På min uppmuntran tar hon upp den första och kommer in med den. Även om domaren bara är sur och gnäller på henne så tycker jag hon är en helt fantastisk hund, så duktig var hon tycker jag. Hur lätt är det när man är 11 månader, har sett massor med andra hundar i nu 6 timmar, hört skott och sett dummies flyga under lika lång tid. Jag var bara imponerad att hon höll ihop och fixade denna dagen utan ett nervöst sammanbrott.

Jag är så nöjd med mina hundar. Elsa fixade ju poäng på varje station (totalt 41 p), sen finns det ju självklart en massa saker att träna på, men nu vet jag iallafall vad jag ska träna på. För Sveas del var det ett riktigt kraftprov med tanke på hennes tidigare hundrädsla, av denna finns det dock inte spår av idag. Det var mer miljöträning för hennes del och mitt mål var bara att hon skulle ha kul. Det tror jag hon hade, dock hade jag för lite tid bara med henne. Meningen var ju att Roger skulle tävlat henne, men han var tvungen att vara hemma och renovera huset. Och eftersom jag inte vanligtvis tränar henne i jakt blev det lite konstigt där. Att köra två hundar samtidigt är inget jag rekommenderar, det blev inte bra. Jag hade helt enkelt inte tid att conecta ordentligt med Svea innan det var dags. Detta var en roligt och nyttig erfarenhet och definitivt något vi ska fortsätta med. Fast nästa gång får husse följa med också så blir det ännu bättre.

Träning i Röstånga

Sitter här hemma och lyssnar på Lilly Allen på Spotify medan jag väntar på resten av familjen. Maten står klar sen en stund och hundarna ligger och sover. De är trötta som vanligt. Nu när matte är hemma blir det mycket mera träning än vanligt. Har fått en inflammation i bröstryggen och klarar för tillfället inte av att varken jobba eller köra bil. En aning handikappande. Men hundarna är glada, det blir långa promenader och träning varje dag. Elsa tycker att vi gott kunde träna ännu mera, men lilltjejens hjärna orkar inte lika mycket…:))

Nästa helg ska vi tävla för första gången detta året. Vi ska starta i ett C-prov, dvs ett Workingtest. Ska bli så spännande att se hur hundarna klarar sig. Elsas enda problem (tror jag) blir pipet, hon går så lätt upp i pip som många tollare. Svea är däremot tyst men är fortfarande en mycket oslipad diamant. Fast jag måste säga att jag tycker hon är toppen att träna, lär sig snabbt och ger aldrig upp. Just nu ligger alltså fokus på jaktbiten. Vi tränar linjetag, markeringar, sök, stadga och jaktlydnad varje dag ute på mina promenader. Sen sover Svea som en stock tills det är dags för kvällens lilla lydnadspass. Just nu håller jag på att lära henne den rätta positionen i fria följet. Idag kom hon på att hon kan ju använda bakbenen för att förflytta sig in i rätt position. Bingo, där trillade den polletten ner. KUL. Jag och Svea skulle egentligen varit på Rallylydnadskurs idag, men min rygg sa aj när jag satte mig i bilen. Så det blev ytterligare en kväll hemma istället. Längtar så till snön har försvunnit också, jag vill börja träna henne i viltspåret nu.

Till helgen mer träning, då är det andra gången på jaktkursen vi går och på söndagen ska vi åka till ett hundträningscenter och köpa vilt och träna på deras fina bana. Ska bli kul:))

Fyrklöver på kurs

Idag har jag med Elsa och Roger med Svea börjat på en fortsättningkurs i apportering för “Duck and dummies”.

Det var kul att gå kurs tillsammans, att kunna göra samma saker med hundarna. Jag trodde det var en nybörjarkurs men de ansåg kanske att vi kunde börja direkt i fortsättningskursen. Svea är ju inte tränad så himla mycket så det var lite nervöst på inkvalningsprovet som skulle visa vilka hundar som platsade på kursen. Men det gick vägen:) Hon var riktigt duktig för att bara vara 11 månader och mitt uppe i könsmognaden.
Testet startade med en “walk up”, dvs vi gick på rad med våra hundar medan instruktörerna kastade dummies lite hur som helst. Dessutom hade de satt ut dummies i fältkanterna så vi fick skicka våra hundar på linjetag. Alla skulle ta minst en markering och ett linjetag. Svea tog en av varje, men fattade inte riktigt linjetaget (inte så konstigt), men fick in den hyfsat fort ändå. Elsa tog också ett linjetag och två markeringar. Markeringarna gick bra, men linjetaget vek hon av på ett fritt sök en bit från dummien. Efter en inkallning (våra hundar var i princip ensamma om att komma på inkallning under arbete) så hittade hon den. Svea var tyst som en mus under “walk up”:en medan Elsa pep en del. Det blev bättre när jag klickade henne för tystnad. Efter drygt en timme var det dags för fikapaus, hundarna fick tyvärr inte vara med då utan fick sitta i de kalla bilarna. Tur att jag kom ihåg att ta med täcken till våra.
Efter pausen var det dags att splittra gruppen i två (vi var ca 15 ekipage). Jag och Roger valde att lära oss mer om linjetag, den andra gruppen arbetade med markeringar.
Vi fick lära oss “rutan”. En ruta med fyra hörnpinnar med ca 15 m mellan varje hörn. Vid varje pinne låg en dummie. Målet var att kunna skicka hunden från den ena pinnen mot den andra i ett enda rakt skick. Gick hunden inte rakt kallade man tillbaka den och kortade avståndet lite. Viktigt var att hålla handen stilla när man peka ut riktningen och att stå stadigt med vä fot vid hundens högra framben, min vänstra fot ca en meter framför och huka sig lite ner. Hunden skulle gå på vårt röstkommando och inte på handen. Man skickar hunden först när den kollar i rätt riktning. Mellan varje pinne ska hunden gå i jaktfot. Man tar med sig den inapporterade dummien och la tillbaka på sin plats och skickade sedan därifrån till nästa tills man gått ett varv i rutan och därmed fått till fyra linjetag.
Elsa gjorde två rundor i rutan och skötte sig alldeles utmärkt. Blev det lite galet en gång berodde det på mig. Svea gick också jättebra, vi är så nöjda med henne. Hon fick gå en omgång och fixade två klockrent och de andra två med varsitt omtag. Det som imponerade mest var hennes driv och att hon klarade av att gå jaktfot mellan pinnarna trots att vi aldrig har tränat det. Hon är en naturbegåvning;))

Det var en rolig kurs och jag är nöjd med det mesta av det instruktörerna presterade/lärde ut. Dessutom hittade vi en ny träningskompis som också har en tollare och som dessutom bor ganska nära oss. Det var förresten väldigt många tollare med på kursen, vi var hela 7 stycken som hade de små rödingarna. Våra hundar sover nu som stockar, speciellt Svea:))

Exempel på hur en “walk up” kan se ut.

Dagens bilder

Apportering pågår

Sötnos

Sover sött

Sover också sött

Några bilder

Sveas vanliga dampuppsyn:))

Full fart genom skogen

Poserar

Vad är det där?

Full lek

Nu blev vi trötta

Kan man klickerträna flera hundar samtidigt?

Ja det kan man i specifika situationer. Detta gäller dock bara om en av hundarna redan är färdigtränad och kan sin sak och dessutom inte hittar på en massa bus under tiden. Dock tror jag bara att det är den unga hunden som man har fokus på som verkligen lär sig något nyttigt. Den andra hunden lär sig nog bara att hålla sig nära matte;))

Den här frågan har jag fått många gånger. “Jo, det är så att jag har två hundar och jag vill börja med skvallerträning, kan jag klicka båda hundarna samtidigt?” På den frågan är mitt svar alltid nej. Man kan inte ha fokus på två hundar samtidigt. Frågan har dock aktualiserats nu när jag är gravid. På grund av en besvärlig foglossning och tärande trötthet orkar jag inte längre gå så många promenader längre. Det gör att båda hundarna får gå på samma promenader. Annars föredrar jag att gå separata promenader när man har en valp/unghund i huset samt en äldre. Båda behöver sin egen slags stimulans och träning under promenaderna och det är inte alltid lätt att komibinera ihop till en bra mix. Men nu får man ta livet som det är. Alltså började jag experimentera både i tanken och i praktiken med det här med att klicka två hundar samtidigt. Det Svea behöver träna mest just nu när vi går promenad är att inte dra i kopplet, hålla sin radie (inom 15 från mig oavsett), skvallra på fåglar och annat vilt, gå fint och tyst förbi andra hundar och kunna sitta passiv när matte träffar någon hon vill prata med. Det Elsa tränar på är mest olika typer av aktiverings/sökövningar samt minnesövningar. Detta kan även Svea göra fast i lite enklare format.

Så eftersom Elsa är så pass vältränad och lydig hund går detta riktigt bra. Elsa tycker visserligen promenaderna är lite tråkigare när Svea är med, men desto godare. Så goda att hon numera är klistrad vid min sida så fort Svea är med. Knappt hon hinner bajsa, man kan ju missa ett klick;)) Men Svea lär sig det hon ska iallafall och det är viktigast just nu. Hon är riktigt duktig för sin ålder tycker jag.

I tisdags var jag och Svea och träffade en stooor svart äldre hanhund som en kompis till mig har. Mötet gick jättebra. Hon var inte ett dugg rädd och skötte sig så fint så. Blev bara pyttelite arg när hon någongång kände sig trängd. Vi ska dit nästa vecka igen och fortsätta träningen.

Tog en massa fina bilder på hundarna i snön i förrgår, men nu verkar det som om det är fel på min kamera. Ingen bild gick att få fram sen…:(( Men bilder kommer, jag lovar. Bland annat på Svea som apporterar sin första kråka.

Snacka om hög mysfaktor:)))

Årets slutrapport

Först vill jag önska alla en riktigt god fortsättning. Det har varit mycket tyst här på bloggen under vintern. Det har hänt mycket i mitt liv plus att jag varit ganska sjuk i flera omgångar. Min energi har helt enkelt sinat och bloggen har fått stå åt sidan tillsammans med många andra saker i mitt liv.

Under vintern har jag haft en mycket givande hundmöteskurs, gått en hel rad utbildningar själv och försökt få ordning på mina sjuka hundar. Den utbildningen som gjort starkast intryck på mig efter Emma Parsons seminarium var helgseminariet med Runar Naess. Runar är vargfoskare med hela världen som arbetsfält. En otroligt spännande och inspirerande person som verkligen fått min vargpassion att blomma ut för fullt. Han sa så himla många kloka saker under den helgen. Ja, jag är full av beundran. Får ni chansen att höra honom, tveka inte en sekund. Vilka fantastiska bilder och filmer sen. Detta gör att jag blir helt tokig av raseri över vår svenska rovdjurspolitik. Bara idag har 22 vargar dött pga Sveriges fega politiker som inte kan stå upp för rovdjurens rätt att leva. Jag hade gärna levt nära varg, men tyvärr finns det inga så magnifika varelser här nere i skåne. Något som däremot finns är de lika vackra rödrävarna. Vi har flera stycken här i skogen och häromkvällen fick jag se en stor fin hane som kom gåendes utför vårt hus. Vilken syn!!

På sjukgymnastens inrådan har jag och Elsa lagt ner agilityn. Under hösten vann vi två av de fyra lopp vi startade i. Vi hade så kul. Men hennes hälsa är viktigare, så under vintern har jag lagt ner all hennes träning. Hon skulle rehabiliteras. Hon är en fantastisk allroundhund, men det stannar där. Jag har under vintern tvingats att inse att jag Elsa aldrig kommer att ta oss till stjärnorna. Hon har helt enkelt inte varken psyket eller kroppsbyggnaden för det. Självklart håller jag henne i form både psykiskt och fysiskt iallafall. Även husse har hjälpt till. Roger och Elsa var ute på sin första praktiska jakt här under vintern. Kallt vilt är ingen höjdare enligt Elsa, men det var en helt annan sak med varmt. Väl ute på jakt plockade hon hem alla änder hon fick, det blev totalt nio stycken, varav en skadeskjuten!! Jag är stolt och imponerad. Det har varit ett tufft år för Elsa med många skador, men nu vet jag var vi står. Trean hägrar fortfarande, men först är det andra saker som klaras av.

Svea har också haft ett jobbigt första år. Det började så himla bra. Men sen kom den fruktansvärda hundattacken som förändrade hennes psyke ganska rejält. I somras blev hon mycket illa biten av en labrador. Sviterna av skadorna syns fortfarande, men framförallt märks de psykiska sviterna alltmer. Hon är numera ömsom rädd, ömsom arg på andra hundar. Innan älskade hon alla hundar. Nu sitter rädslan djupt i henne och det har gått från flyktbeteende vid hundmöten till att nu gå bra med vissa hundar. Ibland tar frustrationen överhanden och ilskan skymtar fram. Inget allvarligt än så länge och jag har börjat ta tag i det. Våren för hennes del kommer främst gå åt till att få tillbaka hennes självförtroende med andra hundar. En kurs ska vi också gå, bara för att det är kul att göra ngt ihop med sin hund. Helst vill vi gå en jaktkurs tillsammans med husse och Elsa. Under året som gått har hon fått en mycket god allmänlydnad och hon är otroligt smart och har en massa potential. Mycket kul hund att träna. Ger aldrig upp och fattar snabbt som ögat. Till våren ska också hennes allergi utredas slutgiltigt och behandling ska påbörjas.

Det kommer antagligen vara tystare här på bloggen än innan, men något inlägg då och då ska jag försöka hinna/orka med. Det kommer inte att finnas så många tävlingsresultat att rapportera in som innan. Jag kommer helt enkelt inte tävla speciellt mycket detta året. Nytt år innebär ändå många nya utmaningar för mig och min flock, vi har ett helt nytt liv att anpassa oss till:))

Många hundiga hälsningar till alla er där ute. Släpp nu datorn och gör något vettigt med er hund. Kanske lite träning, en mysig massagestund eller varför inte en promenad…