-= Blog The Dog =-

På sista tiden

Har vi tränat en massa men ack vad svårt det är tiden att räcka till att skriva om det också…
Det vi fokuserar på just nu är tävlingslydnad och viltspår. Jag är ju med en träningsgrupp i tävlingslydnad så nu är man taggad som attan. Hade varit kul att debutera med Svea innan året är slut, men men vi får väl se. Hade varit kul att starta i viltspåret också, men jag får aldrig tummen ur att anmäla mig. På dagarna har jag ju så himla mycket att göra så då försvinner det ur hjärnan och på kvällen är man för trött för att orka tänka rediga tankar. Men det spelar ju mindre roll egentligen om jag startar henne eller inte i år, huvudsaken är ju att hon får jobba och ha ett bra liv.

Hon är nu färdiglöpt och Elsa i sin andra vecka. Elsa passade på att snabbsynkronisera löpen. Trots att hon löpte för bara någon månad sen startade hon spontant att löpa under Sveas andra löpvecka. Kanonbra att de löper samtidigt, men mycket blodfläckar blir det. Så nu har jag två hundar hemma som bara håller på och porrar sig hela tiden. Helst vill de vara ute i trädgården oavsett tidpunkt på dygnet och leka rundor. Jaja, jag låter dem hållas och hoppas att grannarna inte tittar för noga:))

Denna veckan har jag fokuserat på att träna Svea att spåra bra på öppen mark, svårt var det sa hon. Första gången var i onsdags, då la Roger spåren till mig. Svea trodde nog att vi var ute på någon rolig sökpromenad, ingen nos i backen där inte. Dock började hon spåra fint när spåret gick in i skogen. Idag gick det betydligt bättre, var i Gällabjär (Röstångas andra naturreservat). Spåret gick genom en hage med får och det blåste kraftigt. Långt spår var det, minst 1000 meter. Dock la jag bara någon enstaka vinkel i början sen var spåret rakt med någon mjuk böj. Tanken var att hon främst skulle få erfarenhet av öppen mark, inte att träna vinklar och annat. En blindgång la jag in dock. Det gav utdelning, hon spårade fint hela tiden men blev lite för ivrig/trött i hjärnan de sista 50 metrarna så då slog hon mer i spåret. Men jag är kanonnöjd. Elsa spårade som vanligt helt perfekt. Hur svåra spår jag än lägger till henne så klarar hon dem galant. Tja kanske var asfaltspåret förra veckan en svårare nöt att knäcka, fast hon tog sig runt.

Lydnadsmässigt har vi kämpat med rutan och att verkligen lyssna på mina kommandon i fjärren denna veckan. Jag tränar Svea bakifrån kan man säga, elit direkt…Tänkte det skulle vara enklare än att göra så som jag gjort med Elsa, en klass i taget. Rutan börjar sitta på Elsa och Svea börjar fatta att de där konerna är det något speciellt med. Fjärren funkade kanon på båda, Svea tar kanske ett halvt steg fram i ställandet, men jag är nöjd. Nöjd är jag också med att hon låg kvar på platsliggningen trots att hon var i höglöp bredvid en vacker tollarhane……duktig tjej:)) Och duktig hane som låg kvar;))

Igår var jag ute med barnen och hundarna och tränade. Vi hade himla kul, ganska enkel träning för hundarna, men här gällde det mest att få styvsonen att gilla läget. Han fick vara sökobjekt och lägga ut uppletandesaker. Han fick träna Elsa eftersom hon är den lydigaste av mina rödtoppar, det gick riktigt bra. Sen fick han kampa med henne som belöning, något som båda älskade, de höll på säkert 10 min, ingen skulle ju ge sig, hahaha. Vi hittade roliga stubbar som hundarna fick gömma sig i (ja ni läste rätt, det var nämligen ihåliga stubbar!) Det sista vi gjorde var att bygga på en pinnkoja som någon hade börjat på mitt ute i skogen, vi släpade stooora pinnar och grenar. Hundarna hjälpte till av hjärtans lust, att släpa pinnar är en aktivitet som de flesta hundar helhjärtat kan roa sig med en stund.

Emma har börjar se hundarna som något levande:) Hon skrattar jättemycket mot dem när de tar ögonkontakt med henne, hon har också börjat att sträcka sig efter dem när de är i närheten. Rollerna har nu bytts mellan hundarna. Nu är det Svea som hela tiden vill vara nära Emma, Svea är den som har störst tålamod med Emmas nya favoritlek, dra i hundarnas päls, öron, nos mm. Elsa går därifrån medan Svea stannar kvar och gärna låter sig bli ryckt i pälsen. Jag försöker förstås förklara för min dotter att hundar klappar man, men än så länge verkar det inte fastnat, så jag har räddat mycken hundpäls denna veckan:))

Gu vad jag hatar fästingar

Igår var jag med en kompis i härliga Vomb och la spår. Tänkte försöka träna lite extra nu under några veckor så att jag med gott samvete kan anmäla Svea till ett anlagsprov i höst. Det var perfekt mark att lägga spår på, blandskog med en massa buskar och snår som gjorde det en utmaning för mig och hundarna (var det tänkt iallafall). Jag la ett 620 meter långt spår med mer än 10 vinklar, genom buskage, olika terrängtyper, ja allt man kan tänka sig för att göra det lite svårare. Tror du Svea tyckte det var svårt, nehej då. Det gick som på räls, 11 minuter blankt tog det. Det är så himla bra när man har en mobil som kan räkna både sträcka, tiden det tar att gå den och visar mig på en karta exakt hur jag lagt spåret. Nu vet har jag alla verktyg till att få till riktigt bra spår. Elsa fick gå samma spår som Svea. Jag hade tidsbrist och var lat, så hon fick gå som andra hund. Det är förstås lite svårare, men det gick väldigt bra för henne också.

Medan spåren låg till sig så badade vi hundarna och fikade. Perfekt vatten att träna sök i, masa vass vid kanterna. Även den andra hunden, golden Zela var pigg på att vattenapportera. Hon tom. simmade, något som hon enligt matte aldrig tidigare gjort. Zela hade världens skönaste stil. Istället för att simma så tar hon skutt i vattnet, ungefär som när våra hundar hoppar i högt gräs eller mycket snö. Hon tog sats från bottnen, kastar sig snett framåt upp i luften, plums ner igen, sjunker till botten där hon tar sats för nästa hopp. Svea tyckte hon var mycket konstig och såg noga till att hålla koll så att denna konstiga varelse inte kom för nära, hahaha. När Zela så simmade suckade bara matte och sa, åh nej, nu kan jag ju inte gå någonstans utan att hon kan rymma….

När vi tagit spåren var det dags att åka hem. Jag satt som bäst och ammade upp Emma inför bilresan när jag ser en fästing på Elsa som satt sig i ögonbrynet. Den avlägsnades snabbt. Fortsätter amma i lugn och ro, och oj, där kommer en fästing gåendes på Emma. Äckligt. Börjar kolla på mig själv. Panik, fästingar kryper runt överallt på mig, stora som små, hanar som honor. Fy, fy, fy. Av med alla kläderna, kolla noga överallt. Sen får jag snällt fortsätta amma i gymnastikskor, trosor och en extra tröja. Vilken syn va, hahha. I bilen kändes det som om det kröp överallt. Väl hemma slängde jag mig i duschen och skrubbade hela kroppen riktigt noga. Ha, nu var det väl ändå fästingfritt. Roger kollar igenom hundarna och hittar några som satt sig, sen inga fler fästingar i sikte. Sista kvällsammningen- en fästing kommer krypandes över handen på mig. Uaaah, vad är detta, invasion. Kommenderar upp maken för en noga inspektion, inga fästingar. Kammar noga igenom varje centimer av hundar och hittar fyra till. Fästinginvasion…. Den minsta var bara stor som en knappnålshuvud, en fästingbebis. Hur lätta är de att hitta??? Hade svårt att sova i natt och drömde givetvis om fästingar som anfaller;))) Vi får se idag och jag hittar några fler av de här räliga krypen.

Hur gör ni när ni tränar hund

och har småbarn eller mycket i kalendern? Det är rätt så svårt att få allting att klaffa har jag märkt. Just när man har tid, ork och motivation så händer det alltid något annat. Emma ska ha mat, vill leka, behöver en ny blöja, vill bli buren på mm. Likadant kan det vara med promenaderna, de är inte lika regelbundna som förr. Det går ingen nöd på hundarna, de kommer ut sina tre till fyra promenader om dagen, men inte alltid inom “rätt” tid. Morgonpromenaden tar Roger hand om, sen tar jag nästa. Den kan dock dra ut på tiden om allting strular, som det kan göra ibland. Tur att vi har en kanonbra trädgård för hundarna, i nödfall får de kissa där.

Ibland tvingar jag mig själv att klickerträna något nytt trix en stund med hundarna, det gör faktiskt både dem och mig på bättre humör. Men den riktiga motivationen saknar jag. Det är en massa saker jag “borde” träna, men jag får inte riktigt tummen ur att göra det. Svea har en massa massa lydnadsträning kvar innan vi kan börja tävla, likadant med Elsa om vi ska ta det där hett eftertraktade lydnadschampionatet någongång. Sen har vi ju spåret och jakten och agilityn och……
Det finns alltid massa saker man borde göra. Om man var smart så skulle man noga planera sin träning så man får ut maximalt med inlärning per minut. Tiden till träning är ju knapp när man har småbarn har jag märkt. Innan jag fick Emma hade jag stora planer på vad jag skulle hinna med nu i sommar. Oj, oj. Svea skulle vara redo att startas i både lydnad, tolling och viltspår. Vad blev det av det, jo kanske viltspåret då.

Jag har vart och och spårat idag med hundarna. Det gick kanonbra. Jag lyckades få min snälla man att lägga ut spåren medan jag ammade och lagade mat. Några timmar senare och några amningar senare kunde jag ge mig ut. Det var sååå roligt. Sveas spår var ganska svårt, mycket pga av den oländiga terrängen. Mannen hade lagt spåret genom värsta täta risskogen, över en massa nerhuggna granar, över en väg mm. Men Svea var kanonduktig, tog alla vinklar och konstiga underlag med bravur. Det var mest matte som hade problem att ta sig fram. Hon är nog redo för att startas nu:)) Elsa var duktig som vanligt, ingen konstigt där inte.

Ibland har jag dåligt samvete för hundarna, att de inte får jobba riktigt lika mycket som innan. Elsa tar det nya långsamme livet kanonbra, hon verkar trivas som fisken i vattnet att pyssla om Emma tillsammans med mig. Svea däremot blir lite avundsjuk på Emma och tycker att saker och ting är lite för långsamma och tråkiga ibland. Så vad gör man… Idag har de fått äta lunch ute på gräsmattan (lunchsök, haha) och fikat lite med att öppna diverse kasserade kartonger, papperspåsar, mjölkpaket mm för att hitta det gömda godiset. Lite trix i soffan medans jag ammar och några till på promenaderna. Hu, det är allt jag hann med idag.

Igår var vi ute och vandrade allihopa utanför Kågeröd, uppe på åsen. Rejäl promenad på en mil med paus för fika. Så himla mysigt var det. Vi är jämt ute och “vandrar”, jag hundarna och Emma. Det är livet att vara ute i skogen….

Skriv gärna någon kommentar vad ni gör när ni tränar hund, eller vad ni gör för att aktivera dem de dagar tiden inte riktigt finns på ens sida. Ha det gott nu ska jag hoppa i säng:))

SVCH, resultatet av helgens tävling!

I helgen var Roger och jag med hundar uppe i Lidköping för att tävla i viltspår för SSRK Västra.
Jag visste inte riktigt hur det skulle gå, varken för hundarna eller min fot. Det var en dryg resa upp på fredag kväll, nära 40 mil reste vi för att försöka ta Elsas sista 1:a. Eftersom jag inte tränat hundarna själv den sista tiden, så visste jag inte riktigt hur de spårade för tillfället. Roger har varit och är den som numera är ute all tid i skogen och promenerar/springer och lägger spår till mina älsklingar (vad skulle jag och hundarna göra utan dig?). Jag ser längtansfullt efter dem varje gång, men min fot hindrar mig från sådana aktiviteter. Natten tillbringade vi på Billy´s Bed and Breakfast, jättecoolt ställe med bra pris, service och fantastisk frukost. Upp med solen igen på lördagen, provet började åtta. Vi hann precis köra till Järpås där provet skulle gå av stapeln.

Detta var mitt första ordinarie viltspårsprov så det var lite spännande att se hur det skulle gå till. Vi var totalt åtta ekipage fördelat på två domare. Det började med lottning och lite allmänt prat. Elsa blev lottade trea och Abby fyra. Först ut var en welshtik från norge, jättesöt och med en trevlig matte. Denna welshen var tyst till skillnad från vår, hihihi. De fick en tvåa, oturligt nog hade en räv markerat flera gånger i spåret vilket gjorde tiken lite konfunderad. Två gick en tokröd goldenkille (han var betydligt rödare än en tollare). För dem gick det bra och snabbt, 15 minuter.

Sen var det då min och Elsas tur. Efter att ha tryckt i mig lite smärtstillande och provat foten lite var jag beredd att prova. Jag tänkte att Elsa klarar det säkert, fixar vi det inte beror det på min ¤&%¤”# fot. Men Elsa var kanonduktig, gick som en klocka hela spåret. Vid återgången trasslade jag in linan vilket gav en minuts extrajobb för Elsa. Men hon var så himla duktig och fick sin ista etta så nu tituleras hon SVCh, Svensk Viltspårschampion!!! Jag är så himla stolt och glad. Känns fantastiskt kul. Nu ska jag gå vidare och satsa på något annat i hennes träning. Kanske blir det brukset, det lockar lite mer än lydnaden just nu.

När det var Abbys tur velade jag och Roger fram och tillbaka vem som skulle gå med henne. Jag var så speedad efter Elsas spår att jag knappt kände min fot längre. Så jag tog henne. Abby var i helt fantastisk form, jag har aldrig set henne spåra så fint och noga någon gång. Tom bättre än Elsa gick hon. Båda hundarna gick snabbt, 13 minuter vardera. Abby gjorde en jättekul grej i spåret, vid första vinkeln ställde hon sig upp på bakbenen och vädrade i luften innan hon direkt gick i rätt riktning. Hon såg ut som en hare som spanar över högt gräs, hahaha. Abbys kanonform belönades rikligt, hon fick också en 1:a och dessutom HP (hederspris) och blev provbästa hund (av alla 8). Elsa kom tvåa efter Abby av dessa fyra hundarna. Så himla kul. Vilken dag alltså:)) Vi sopade verkligen banan!

Efter provet åkte vi till KInnekulle och åt (Rogergullet bjöd mig på firarmiddag) på ett Säteri. Hundarna levde lite rövare och välte bland annat en stol, men inget kunde förstöra stämningen just då. Därefter åkte vi och gick (hoppade) en promenad i en häftig skog. Därefter bar det av till brorsan i Göteborg där vi hjälpte mamma att passa hans goa ungar. Först i eftermiddag började vi rulla hemmåt igen. Så nu sitter jag här  framför datorn med två trötta hundar runt fötterna och är bara så nöjd. Livet är så underbart ibland…..

   
    Min sötnos                                           Abbys stolrivning, öhh vad hände

 
     Det var en solig dag…..

 
    Kinnekulles kalkbrott                                       Träd underifrån

  
     Vilopaus                                              Botemedel för kryckfobi;)

2×1

Efter att ha hållt en mycket trevlig halva av Aktiveringshelgen så bar det ut på prov. Idag har jag tävlat i viltspår med både Elsa och Abby. Vädret var inte bra, inte för att spåra iallafall. Alldeles för varmt och torrt. Hundarnas tunga hängde ut hela dagen. Båda var trötta och saknade gnistan, speciellt Abby. Hon kändes inte i form alls, tyckte lite synd om henne faktiskt.

Elsa tog sitt spår jättebra! Hon gick bättre än vanligt, tog alla vinklat perfekt. Det kändes helt ok. Att tävla ärt alltid en påfrestning på nerverna och varje gång funderar jag på varför jag utsätter mig för detta:) Men bara man förbereder sig väl brukar det gå vägen. Så även denna gången. Hon fick sin andra raka etta. Nu är det bara ett ordinarie förstapris kvar till championatet!! Domaren var så nöjd med henne. Tyckte hon var jätteduktig, jag med. Älskar att se henne jobba. Elsa är bäst när hon får använda sin hjärna, ibland riktigt glänser hon. Så också idag. Hon är verkligen en helt otrolig hund. HP (hederspris)var inte långt borta, hon gjorde en ringning, därför fick hon inget idag. Men mig gör det inget, jag är bara så glad att hon fixade det.

Abbys spår var sdå mycket svårare, främst pga terrängen. Har aldrig gått ett så fysiskt krävande spår, över flera branta backar, genom alla snår som fanns (fanns många), vinklar nerför branter osv. Det känndes verkligen inte bra. Under hela spåret var jag så säker på att detta gick åt skogen, hon kändes så ofokuserad och jag såg på henne att hon var både trött och ur form. Värmen och hennes skendräktighet gjorde att jag verkligen inte trodde att hon skulle klara det. Ett tag tyckte jag hon var totalt ute och seglade. Just då sket jag i spåret, jag såg att hon inte mådde bra. Så mitt under provet satte jag henne ner, gav henne vatten och en 5 minuters lång (kändes som en timme för mig) paus. Men tack och lov hjälpte det. Efter det fick hon tillbaka liten krafter och spårade sedan bättre. Dock inte så bra som hon brukar. Jag visste att värmen skulle påverka henne mer än Elsa, därför blötte jag ner halva henne precis innan innan vi gick på spåret. Men jag trodde inte det skulle bli så illa. Jag förbannade vädret många gånger under spåret. Jag blev så otroligt glad när jag fick höra av domaren att hon fått sin etta att jag kastade mig runt hans hals i lättnad. Så himla skönt att det gick vägen. Min duktiga Abby. Hon klarade det!

På vägen hem stannade vi i Skäralid och fikade. Värsta hundcafeét kunde man tro att det var. Totalt 5 hundar med mattar och hussar satt och fikade och mös i solen på samma uteservering. Abby skällde bara en gång. Framgång! En mkt rolig och produktiv dag. Nu måste jag verkligen sova. Det blir en hård dag imorgon. På fm har jag spårkurs och på em andra halvan av aktiveringshelgen. Sen som grädde på moset kommer min mamma på besök. Kanske borde städa…..

Med domaren och hans aspirant