Beskrivningen gick både bra och dåligt. Landdelen gick skitkasst, jag vet inte vad den damen hade i hjärnan just då. Hon som i vanliga fall älskar att jobba och få plocka hem dummies brydde sig knappt om dem alls, än mindre tog i dem. Viltet snusade hon på och var intresserad, men inget mer. Totalt splittrad var hon, betedde sig mycket märkligt. Men, men. Jag fick påminna mannen om att detta faktiskt inte var någon tävling och att det absolut inte spelade någon som helst roll för oss. Visst hade det varit roligt att kunna visa upp ett perfekt protokoll inför uppfödarna, men ärligt talat så struntar jag i vad ett protokoll säger. Jag vet vad jag har i kopplet…
Vattendel gick däremot helt perfekt. Lugn och städad, inte ett pip, plockade allt. Perfekt som beskrivaren sa. Jag skulle filmat, det gick dock åt skogen, hahaha. Roger glömde ge mig mycket tydliga instruktion vilket medförde att jag trodde att jag filmade när jag inte gjorde det och tvärt om. Ja, film blev det, men inte nödvändigtvis på Svea. Ganska kul så här i efterhand. Kvinnor och tekniska prylar i ett nötskal eller….

När det hela var över passade vi på att stanna kvar vid sjön och njuta av medhavd mat, sol och härliga hundar i sitt rätta element- vattnet.

Njutning på hög nivå

Härligt

Den flygande vattenhunden

Jag har börjat fundera mer och mer över annat man kan göra för att hjälpa Svea i hennes allergiska plågor. För visst kan man tänka sig hur jobbigt det är när det kliar så man river sönder huden vilket gör att man periodvis måste ha tratt, badas var tredje dag i speciellt schampo, äta speciell dietmat och bara titta på när andra får smaka, men inte hon. Nej sånt skär i mitt mattehjärta. Nu måste det bli ett slut på det här. Därför funderar jag på att börja ge henne egenblandad mat, sk BARF. Visst det är krångligt och säkert dyrare, men kan det hjälpa min stackars hund att må bättre är det värt alla mina mödor. Kanske kan man hitta någon gyllene medelväg. Jag vet inte, just därför ska jag försöka lära mig mer om hundars näringslära och utfodring än vad jag kan idag. Mina hundar är bland det bästa jag har och de är absolut värda det bästa livet som jag kan ge dem. Det innebär ett liv utan klåda och med rätt att äta matrester då och då.

Länken nedan är till en intressant artikel jag hittade när jag surfade runt lite. Läs och begrunda. Kom gärna med just din åsikt i foderdebatten. Länken hittar du här

Medan spåren låg till sig så badade vi hundarna och fikade. Perfekt vatten att träna sök i, masa vass vid kanterna. Även den andra hunden, golden Zela var pigg på att vattenapportera. Hon tom. simmade, något som hon enligt matte aldrig tidigare gjort. Zela hade världens skönaste stil. Istället för att simma så tar hon skutt i vattnet, ungefär som när våra hundar hoppar i högt gräs eller mycket snö. Hon tog sats från bottnen, kastar sig snett framåt upp i luften, plums ner igen, sjunker till botten där hon tar sats för nästa hopp. Svea tyckte hon var mycket konstig och såg noga till att hålla koll så att denna konstiga varelse inte kom för nära, hahaha. När Zela så simmade suckade bara matte och sa, åh nej, nu kan jag ju inte gå någonstans utan att hon kan rymma….

När vi tagit spåren var det dags att åka hem. Jag satt som bäst och ammade upp Emma inför bilresan när jag ser en fästing på Elsa som satt sig i ögonbrynet. Den avlägsnades snabbt. Fortsätter amma i lugn och ro, och oj, där kommer en fästing gåendes på Emma. Äckligt. Börjar kolla på mig själv. Panik, fästingar kryper runt överallt på mig, stora som små, hanar som honor. Fy, fy, fy. Av med alla kläderna, kolla noga överallt. Sen får jag snällt fortsätta amma i gymnastikskor, trosor och en extra tröja. Vilken syn va, hahha. I bilen kändes det som om det kröp överallt. Väl hemma slängde jag mig i duschen och skrubbade hela kroppen riktigt noga. Ha, nu var det väl ändå fästingfritt. Roger kollar igenom hundarna och hittar några som satt sig, sen inga fler fästingar i sikte. Sista kvällsammningen- en fästing kommer krypandes över handen på mig. Uaaah, vad är detta, invasion. Kommenderar upp maken för en noga inspektion, inga fästingar. Kammar noga igenom varje centimer av hundar och hittar fyra till. Fästinginvasion…. Den minsta var bara stor som en knappnålshuvud, en fästingbebis. Hur lätta är de att hitta??? Hade svårt att sova i natt och drömde givetvis om fästingar som anfaller;))) Vi får se idag och jag hittar några fler av de här räliga krypen.

Ibland tvingar jag mig själv att klickerträna något nytt trix en stund med hundarna, det gör faktiskt både dem och mig på bättre humör. Men den riktiga motivationen saknar jag. Det är en massa saker jag “borde” träna, men jag får inte riktigt tummen ur att göra det. Svea har en massa massa lydnadsträning kvar innan vi kan börja tävla, likadant med Elsa om vi ska ta det där hett eftertraktade lydnadschampionatet någongång. Sen har vi ju spåret och jakten och agilityn och……
Det finns alltid massa saker man borde göra. Om man var smart så skulle man noga planera sin träning så man får ut maximalt med inlärning per minut. Tiden till träning är ju knapp när man har småbarn har jag märkt. Innan jag fick Emma hade jag stora planer på vad jag skulle hinna med nu i sommar. Oj, oj. Svea skulle vara redo att startas i både lydnad, tolling och viltspår. Vad blev det av det, jo kanske viltspåret då.

Jag har vart och och spårat idag med hundarna. Det gick kanonbra. Jag lyckades få min snälla man att lägga ut spåren medan jag ammade och lagade mat. Några timmar senare och några amningar senare kunde jag ge mig ut. Det var sååå roligt. Sveas spår var ganska svårt, mycket pga av den oländiga terrängen. Mannen hade lagt spåret genom värsta täta risskogen, över en massa nerhuggna granar, över en väg mm. Men Svea var kanonduktig, tog alla vinklar och konstiga underlag med bravur. Det var mest matte som hade problem att ta sig fram. Hon är nog redo för att startas nu:)) Elsa var duktig som vanligt, ingen konstigt där inte.

Ibland har jag dåligt samvete för hundarna, att de inte får jobba riktigt lika mycket som innan. Elsa tar det nya långsamme livet kanonbra, hon verkar trivas som fisken i vattnet att pyssla om Emma tillsammans med mig. Svea däremot blir lite avundsjuk på Emma och tycker att saker och ting är lite för långsamma och tråkiga ibland. Så vad gör man… Idag har de fått äta lunch ute på gräsmattan (lunchsök, haha) och fikat lite med att öppna diverse kasserade kartonger, papperspåsar, mjölkpaket mm för att hitta det gömda godiset. Lite trix i soffan medans jag ammar och några till på promenaderna. Hu, det är allt jag hann med idag.

Igår var vi ute och vandrade allihopa utanför Kågeröd, uppe på åsen. Rejäl promenad på en mil med paus för fika. Så himla mysigt var det. Vi är jämt ute och “vandrar”, jag hundarna och Emma. Det är livet att vara ute i skogen….

Skriv gärna någon kommentar vad ni gör när ni tränar hund, eller vad ni gör för att aktivera dem de dagar tiden inte riktigt finns på ens sida. Ha det gott nu ska jag hoppa i säng:))

Vatten är …. gott

Du ska dö….

Ska man våga sig på ett dopp?

Plums i

Elsa visar hur man tar upp saker från botten, vad kan det vara som ligger där?

En kong…

Aaaaj, den bits..

Nu ska du få…

Ha, jag fick dig till slut

Även Elsa förbereder sig på en tuff match

]]> http://www.acranium.com/blogthedog/2010/07/18/vattentraning-och-farliga-kongar/feed/ http://www.acranium.com/blogthedog/2010/07/13/dagens-vandring/ http://www.acranium.com/blogthedog/2010/07/13/dagens-vandring/#comments Tue, 13 Jul 2010 17:57:49 +0000 Sara http://www.acranium.com/blogthedog/?p=659 Idag var jag, Emma och Elsa uppe på Kopparhatten i Skäralid och gick. Vädret var perfekt för en skogstur, mulet och lite regn, 25 grader. Skönt med lite svalka efter de senaste dagarnas värmerekord!! Turen avslutades med fotografering, ett dummiesök till Elsa, mat till Emma medan jag och Elsa delade på ett äpple. Skön dag helt enkelt:))

Störningsträning med Elsa

På “badet”

Söt som ett bär…

Jag ska vara med överallt:))

Var är hunden???

]]> http://www.acranium.com/blogthedog/2010/07/13/nagra-bilder-2/feed/ http://www.acranium.com/blogthedog/2010/07/12/ingen-apporterande-hund/ http://www.acranium.com/blogthedog/2010/07/12/ingen-apporterande-hund/#comments Mon, 12 Jul 2010 11:49:11 +0000 Sara http://www.acranium.com/blogthedog/?p=650 Ingen apporterande hund men väl en trött katt;)))
Följande bidrag är inskickat av min goda vän Lena Engdahl.

Jag satte upp en liten bana med 8 hinder, hopphinder i kombinationer samt en tunnel. Banan började med en raksträcka med tre hinder, sen en tunnel snett till vänster. Svagt rakt fram stod ett hopphinder. Vid tunnelns slut stod där sedan ett hopphinder rakt fram, ett lite längre fram i mitten och och ett snett åt höger. Jag upptäckte genast när jag började värma upp att, ajjjaj detta är inte Elsa. Elsa är så förig och vi är ett väl sammansvetsat team på banan. Med Svea var det mera som att börja från noll. Helt plötsligt stod jag där ensam utan hund, var tog Svea vägen?? Då hade hon hoppat ett helt annat hinder än det jag trodde eller helt sonika stuckit in i tunneln. Första passet var hon en riktig virrhöna och hoppade hindren på alla möjliga och omöjliga sätt, slarvade i hoppen så hon rev mm. Jag fick stanna upp många gånger och skälla lite på både henne och mig. För den största bristen låg ju hos mig själv det insåg jag ju, så irriterade. Vad gjorde jag för fel. Jo, jag förväntade mig att Svea skulle fungera på samma sätt som Elsa. Men det gör hon inte! Efter jag fått tänka om och göra om ett antal gånger började jag på lite mer ordning på både kroppen och knoppen. Det kändes ganska ok, så vi gick över till en annan kedja med ett ett däck och två hopphinder formade som ett stort öppet liggande v. Jag insåg snart att däcket det kunde hon inte alls, så vi la en massa krut på att få henne att bara hoppa genom själva däcket.. Nu var både hon och jag i behov av paus. Så vi gick en ganska lång runda med vagnen längs ån, så fick hon slappna av och bada lite också. Väl tillbaka var livsandarna på topp igen. Vi började med däck kombinationen. Den var jag riktigt nöjd med efter ett tag så då gick vi vidare till att känna på balanshindren, något som hon aldrig tidigare gjort. Hon var superduktig, speciellt på vippen. Visade henne två gånger hur jag ville att hon skulle göra, sen sprang hon upp satte sig strax framför kontaktfältet (ville inte inte att den skulle slå för hårt i marken), väntade tills den var i backen och sprang sedan av på kontaktfältet. Därefter kom en tanta o frågade mig lite om agility, så då fick Svea ligga på plats en bra stund. detta fixade hon riktigt  bra. Tanten hade med sig en ganska vild bordercolliekorsning som stod och inbjöd till lek bara en meter från Svea. Hon låg kvar ända tills tanten skulle gå och jag följde med henne för att kolla till Emma. Då sprang hon fram till vagnen, men inte till den andra hunden. Så jag tycker hon var duktig. Emma sov fortfarande men började röra på sig lite så jag insåg att det inte skulle hinnas med så mycket mera. Men vi körde en vända till på banan. Jag bröt upp den i två delar som jag tränade separat, det gick kanon och sen körde vi en sista liten vända på balanshindrena. Sen gick vi en vända till i skogen och åkte hem. Emma sov hela tiden till Sveas oc min stora lycka. Vilken ängel:))

Elsa var med husse på jobbet denna dagen. Men dagen innan var hon och jag själva hemma med Emma, så då passade jag på att träna lite med henne. Eftersom hon fortfarande har något problem med ryggen så vilar hon än så träningen måste vara lugn. Trist tycker både hon och jag. Så vad träna då? Jo jag försöker få henne att öppna munnen på kommando, en väldigt svår färdighet faktiskt. Med min gamla hund, goldentiken Olva tog det tre månader att lära in. Så denna gången tänkte jag ta en genväg, vå får väl se om det blir en senväg istället. Vi har kommit så långt att hon när jag sträcker fram handen trycker n den i munnen och därmed öppnar munnen. Ibland så öppnar hon munnen lite innan. Konstig övning egentligen, men vad ska man hitta på när benen inte får röra sig….. Sen tränade vi med Emma. Så barn som fäktas och lever rundor kan vara ganska läskiga för hundar har jag insett. Så jag la helt sonika Emma bredvid Elsa på en filt på golvet och varje gång Elsa inte brydde sig om Emma eller pussade på henne så klickade jag och belönade. Vilken rolig kontaktövning sa Elsa och stirrade sig blå på mig trots att Emma både lät en massa och fäktade på henne med både armar och ben. Ett tag fick Emma syn på Elsa, då låg hon helt stilla och bara tittade, helt fascinerad. Bra och nyttig övning kände jag. Ska göra samma med Svea någon dag.

I måndags åkte jag upp till stallet för första gången efter förlossningen. Svea fick följa med eftersom Elsa är skadad. Vi gick och hämtade hästen i hagen, det var lite läskigt tyckte Svea att gå så nära ett stort galet djur (förväntansfullt fullblod!). Men hon följde med. I stallet låg hon kanonsnällt på sin filt hela tiden medans jag pratade med ägaren, borstade mm. Väl uppe i sadeln sen låste det sig för Svea. Hon gick med några meter efter oss när jag skrittade iväg, men sen cementerades hon fast i underlaget. Jag går inte en meter till!!! Hon vägrade följa med, trots att jag försvann utom synhåll så stannade hon kvar på gården. Lilla fegishunden. Jag fick rida tillbaka, lägga henne vid bilen och rida en stund i padocken istället. Det funkade det med, men lite tråkigt var det ju eftersom jag längtat ut i skogen. När jag väl hoppat av kunde on komma fram till mig och hästen igen. Hon följde snällt med till hagen och när hästen väl var inom lås och bom fick hon ett glädjeutbrott. Jippie, bara du och jag igen matte. Hon hoppade och studsade och var till sig av lättnad o glädje. Lilla fåntratten:)) Jag trodde hon skulle älska att vara med mig ute i skogen och springa. Nästa gång ska jag gå en runda med dem tillsammans först o hoppa upp ute i skogen. Kanske funkar bättre….

Nu har jag en utmaning till er. Lär er hund att apportera något riktigt gott i sommar, som en grillad korv till exempel. Glöm inte ta fram kameran och sätt det på pränt. Skicka sedan in bilden till mig så lägger jag ut den på bloggen (om ni vill). Skicka den till sara@aktivthundliv.com.
Lycka till:))

Har tagit blodprover för tollar sjukan och skickat in till Helene Hamlin. Hon bedriver forskning på denna luddiga sjuka och om man har en hund där man tror att det kan vara tollarsjukan så kan man skicka in prover och få dem analyserade gratis. Pratade själv med Helene igår, väldigt trevlig tjej.

Hon trodde kanske inte att Elsa hade tollarsjukan eller SLE, och om hon hade det så var det i så fall en oerhört lindrig variant. Kanske att hon i så fall, med nuvarande symptom, skulle klara sig på NSAID under sina dåliga perioder. Vanligtvis ger man kortison för att dämpa immunförsvaret.

Jag har börjat fundera på att kanske är Elsa helt enkelt skörare än andra hundar. För när var unghund åt hon höga doser av just kortison för att bota hennes magsjukdom. Detta kan ju ha gett muskel/led och skelettsvaghet som följd. Kanske kommer följderna av detta först nu. Kanske borde jag tänka efter extra mycket vad gäller Elsas träning och vardag. Det är så svårt bara eftersom hon vill så mycket och älskar att vara aktiv tillsammans med mig. Vart går gränsen liksom?

Jag har varit lite fundersam över hur hundarna skulle ta det här med ett spädbarn i huset. Men det har gått hur bra som helst. Första mötet mellan hundarna och Emma var på sjukhuset. Roger tog med sig hundarna en dag när jag låg inlagd. Han var uppe och hämtade Emma, sen tog han en promenad med vagnen och hundarna. Emma sover som en stock så fort hon kommer utomhus så hundarna såg bara vagnen. Ingen reaktion. Jag hade ett möte med läkaren så Roger fick klara sig själv en bra stund. Efter det gick jag ut för att äntligen få hälsa på mina älskade hundar. Elsa trodde inte riktigt på Roger när jag kom gåendes och han sa till henne att det var matte, hon sprang några meter sen stannade hon. Jag kraxade till lite, då först fattade hon att det var jag. Jag har nog aldrig sett henne så glad, hon sänkte hela kroppen och vevade med svansen som en tok. Jga kunde inte låta bli att fälla en tår. Jag hade ju saknat henne med… Svea blev givetvis också glad, men med Elsa är det något alldeles speciellt. Svea tenderar mer och mer att vara husses hund…

Efter en liten promenad satte vi oss ner på en bänk och tog fram Emma. Svea var väldigt nyfiken det första, men det la sig på bara några minuter. Sen dess tycker hon att Emma visst är lite  spännande ibland med för det mesta är hon bara en konkurrent om matte/husses knä. För Elsa däremot var det kärlek vid första ögonkontastet. Jag har aldrig sett henne så såld på något/någon i hela mitt liv. Sen den stunden är jag mer eller mindre utbytt, första dygnet hemma var Elsa som besatt. Hon satt upp nästan ett heöt dygn och bara studerade Emma. Vart Emma än befann sig var Elsa där.Hon kunde somna först när hon på natten till slut fick ha sitt huvud på Emmas ben. Fortfarande vill hon helst vara i det rum som Emma är, men nu kan hon ligga ner och sova även om Emma är lite vaken. Men skriker Emma vill Elsa genast trösta henne, på hundars vis förstås. Slicka på huvudet och puffa lite med nosen.

Imorgon är Emma två veckor och vi börjar så smått komma in i detta i nya. Hundarna får givetvis stå tillbaka lite grann, men vi försöker hålla på deras rutiner så gått det går. Försöker träna något litet varje dag. Häromdagen fyllde jag barnvagnens underrede med dummies och gav mig ut i skogen. Emma sov som en stock så det gick hur bra som helst att stanna för en träningsstund. Men gu vad jag längtar ut i skogen, vill ut och spåra med järntrean snart igen. Kom igen tjejer, nästa vecka så…

Hundarna har dock det ganska bra tror jag. Spenderar hela dagarna med att lata sig med matte. På kvällen kommer husse hem och går en långpromenad eller så tränar vi något på kvällen. Sista dagarna har vädret varit så underbart varmt och skönt så då har det blivit mycket vattenarbete. I måndags var vi och spårade och idag var det sista kurstillfället på jaktkursen vi går. Idag stod en walkup på programmet. Ganska lång, ca 1 timme med massor med skott, dirigeringar, linjetag, markeringar och ett avslutande närsök. Hundarna skötte sig bra, speciellt Elsa tycker jag. Men sen har hon ju hyfsat mer rutin än syrran sin. Det var kul att se att ens träning faktiskt ger resultat Framför allt så vet jag mer vad jag ska göra och tänka på. Det har varit en rolig och lärorik kurs, kanske går vi den igen till hösten. Jag skulle vilja få Elsa till att apportera kallt vilt, även om det ligger på land (vatten går hur bra som helst).

Svea är mycket mycket bättre på viltet. Roger, Lukas och hundarna var i söndags på jakthundens dag i Fulltofta. Där kunde man få prova på viltspår, träffa ett vildsvin, göra dummiesök på land och vatten, träna lydnad samt få chansen att prova på ett apporteringstest med riktigt vilt. Svea tog hem 3 av fyra vilt, Elsa hittade alla men valde att inte ta in dem till husse…. Det var bara i vattnet som Elsa plockade hem viltet, det gjorde även Svea, dock med en simstil som lättast kallas för “nära att drunkna-simning”:)) Det hade varit kul att få vara med, men mitt tillstånd omöjliggjorde något annat än sängläge den dagen.

Nu när jaktkursen är slut finns det inga mer hundaktiviteter inplanerade på ett tag. Känns lite vemodigt, men jag vill få ordning på allt annat runt omkring innan jag binder upp mig för något. Vi har ju ett helt nytt liv att ställa i oss till. Först när jag vet att det fungerar så kan jag planera in tävlingar och dylikt igen. Så bloggen lär väl inte uppdateras så himla ofta. Men lugn det kommer. Ha en fortsatt skön sommar.

Här i familjen har vi våra dagliga rutiner, speciellt på morgonen. Svea vill gå upp halv sju och få mat, det brukar hon få eftersom husse ändå ska till jobbet. Likadant var det imorse. 20 i sju väcker hon mig med den vanliga metoden, hoppa på mig tills jag vaknar… Jag släpper ut dem i trädgården och sedan ut till husse som sov i soffan. Då brukar han gå upp och ge dem mat och gå ut med dem innan han släpper in dem till mig igen. Klockan åtta brukar min kropp börja protestera om hundarna inte kommit in. Aldrig att jag sover mer än till halv nio om inte hundarna finns i rummet, det saknas helt enkelt en väsentlig del. Vid åtta började jag skruva på mig, sömnen blir orolig och sängen känns så tom. Vid halv nio börjar jag drömma mardrömmar om att hundarna skadas eller förolyckas på något sätt. Det är likadant varje morgon om inte hundarna befinner sig i rummet. Så även idag. Jag tolkar det som om kroppen varnar mig. Något är fel, fel, fel och då säger min kropp “vakna”, “gå och kolla läget”, “var är de”. Så jag vaknar kallsvettig med hemska bilder på näthinnan. I natt drömde jag om en galen rottis som skulle ha ihjäl Elsa. Upp hoppar jag och hittar som vanligt hundarna välmående i hallen med en stressad husse, sen till jobbet igen…. Puh, faran över för denna gången också.
Visst är det en märklig mekanism som får min kropp att vakna. Kommer de in i sovrummet som de ska vaknar jag aldrig. Men min kropp är ytterst medveten av vad som finns i sängen. Först när de dunsat upp i sängen efter morgonpromenaden kan kroppen falla tillbaka i djupsömn. Addicted to dogs någon??

Idag har jag “ledigt”. Inga punkter på programmet. För två veckor sedan slutade jag ju jobba, men jag håller fortfarande en massa hundkurser, går på föreläsningar, är på MVC, hos sjukgymnasten mm. Så oftast är det mellan en till två aktiviteter per dag. Så dagar som denna blir jag hemskt rastlös och vet inte riktigt vad jag ska göra av dagen. Man kan ju inte bara vara stilla om man heter Florén och är av kvinnligt kön. Frågade mannen imorse om jag inte kunde iallfall få byta däck på bilen eller åtminstone putsa fönstren. Det blev tvärnej. “Du är gravid och har taskig rygg, inse dina begränsningar människa” suckade han. Så vad ska jag göra då….ut och lägga spår iallafall. Det är ju inte så himla jobbigt. Igår besteg jag och Elsa ett berg, det gick fint. Jättehärligt när man äntligligen nått toppen. Jippie, jag kan (trots magen:))
Nehej, nu får jag banne ge mig ut i skogen om jag ska få nåt gjort idag, hihihi