-= Blog The Dog =-

En evig väntan

Jaha, här hemma går tiden sakta, så sakta. Vi väntar ju nämligen fortfarande på att bebben i min numera helt gigantiska mage ska vilja komma ut. Än så länge verkar hon trivas alldeles utmärkt där inne.
Tjock, trött och irriterad väntar jag ut mina dagar.

Hundarna har dock det ganska bra tror jag. Spenderar hela dagarna med att lata sig med matte. På kvällen kommer husse hem och går en långpromenad eller så tränar vi något på kvällen. Sista dagarna har vädret varit så underbart varmt och skönt så då har det blivit mycket vattenarbete. I måndags var vi och spårade och idag var det sista kurstillfället på jaktkursen vi går. Idag stod en walkup på programmet. Ganska lång, ca 1 timme med massor med skott, dirigeringar, linjetag, markeringar och ett avslutande närsök. Hundarna skötte sig bra, speciellt Elsa tycker jag. Men sen har hon ju hyfsat mer rutin än syrran sin. Det var kul att se att ens träning faktiskt ger resultat Framför allt så vet jag mer vad jag ska göra och tänka på. Det har varit en rolig och lärorik kurs, kanske går vi den igen till hösten. Jag skulle vilja få Elsa till att apportera kallt vilt, även om det ligger på land (vatten går hur bra som helst).

Svea är mycket mycket bättre på viltet. Roger, Lukas och hundarna var i söndags på jakthundens dag i Fulltofta. Där kunde man få prova på viltspår, träffa ett vildsvin, göra dummiesök på land och vatten, träna lydnad samt få chansen att prova på ett apporteringstest med riktigt vilt. Svea tog hem 3 av fyra vilt, Elsa hittade alla men valde att inte ta in dem till husse…. Det var bara i vattnet som Elsa plockade hem viltet, det gjorde även Svea, dock med en simstil som lättast kallas för “nära att drunkna-simning”:)) Det hade varit kul att få vara med, men mitt tillstånd omöjliggjorde något annat än sängläge den dagen.

Nu när jaktkursen är slut finns det inga mer hundaktiviteter inplanerade på ett tag. Känns lite vemodigt, men jag vill få ordning på allt annat runt omkring innan jag binder upp mig för något. Vi har ju ett helt nytt liv att ställa i oss till. Först när jag vet att det fungerar så kan jag planera in tävlingar och dylikt igen. Så bloggen lär väl inte uppdateras så himla ofta. Men lugn det kommer. Ha en fortsatt skön sommar.

Kroppens minne och lediga dagar

Här i familjen har vi våra dagliga rutiner, speciellt på morgonen. Svea vill gå upp halv sju och få mat, det brukar hon få eftersom husse ändå ska till jobbet. Likadant var det imorse. 20 i sju väcker hon mig med den vanliga metoden, hoppa på mig tills jag vaknar… Jag släpper ut dem i trädgården och sedan ut till husse som sov i soffan. Då brukar han gå upp och ge dem mat och gå ut med dem innan han släpper in dem till mig igen. Klockan åtta brukar min kropp börja protestera om hundarna inte kommit in. Aldrig att jag sover mer än till halv nio om inte hundarna finns i rummet, det saknas helt enkelt en väsentlig del. Vid åtta började jag skruva på mig, sömnen blir orolig och sängen känns så tom. Vid halv nio börjar jag drömma mardrömmar om att hundarna skadas eller förolyckas på något sätt. Det är likadant varje morgon om inte hundarna befinner sig i rummet. Så även idag. Jag tolkar det som om kroppen varnar mig. Något är fel, fel, fel och då säger min kropp “vakna”, “gå och kolla läget”, “var är de”. Så jag vaknar kallsvettig med hemska bilder på näthinnan. I natt drömde jag om en galen rottis som skulle ha ihjäl Elsa. Upp hoppar jag och hittar som vanligt hundarna välmående i hallen med en stressad husse, sen till jobbet igen…. Puh, faran över för denna gången också.
Visst är det en märklig mekanism som får min kropp att vakna. Kommer de in i sovrummet som de ska vaknar jag aldrig. Men min kropp är ytterst medveten av vad som finns i sängen. Först när de dunsat upp i sängen efter morgonpromenaden kan kroppen falla tillbaka i djupsömn. Addicted to dogs någon??

Idag har jag “ledigt”. Inga punkter på programmet. För två veckor sedan slutade jag ju jobba, men jag håller fortfarande en massa hundkurser, går på föreläsningar, är på MVC, hos sjukgymnasten mm. Så oftast är det mellan en till två aktiviteter per dag. Så dagar som denna blir jag hemskt rastlös och vet inte riktigt vad jag ska göra av dagen. Man kan ju inte bara vara stilla om man heter Florén och är av kvinnligt kön. Frågade mannen imorse om jag inte kunde iallfall få byta däck på bilen eller åtminstone putsa fönstren. Det blev tvärnej. “Du är gravid och har taskig rygg, inse dina begränsningar människa” suckade han. Så vad ska jag göra då….ut och lägga spår iallafall. Det är ju inte så himla jobbigt. Igår besteg jag och Elsa ett berg, det gick fint. Jättehärligt när man äntligligen nått toppen. Jippie, jag kan (trots magen:))
Nehej, nu får jag banne ge mig ut i skogen om jag ska få nåt gjort idag, hihihi

Farväl

I natt somnade min älskade mormor in, 94 år gammal. Allt känns så ledsamt och tomt, tänk att jag aldrig mer kommer att få träffa henne, prata med henne, hålla hennes hand i min. Krama om henne, säga hur mycket jag tycker om henne, aldrig mer få höra “Stackars Elsa, hon ser ju så hungrig ut, ger du henne ingen mat? Vi bara äter och äter, men stackars Elsa får ingenting” varvid hon stoppar till henne en bit av sin kaka. Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa att hon visst får mat och att hon precis hade ätit och hungrig det är hon ju alltid (hon är juen retriever), dessutom tål hon inte kakor. Mormor ville inte lyssna på det örat och har alltid skämt bort mina hundar kopiöst. Till slut tog jag med mig dem in tom. på toaletten eftersom jag visste att hon mycket väl kunde ställa ner hela middagen när hon visste att jag inte såg.

 En gång när min golden Olva fortfarande var dålig efter en magomvridning dagen innan, så åkte jag och hälsade på mormor. Då bodde jag i Smålandsstenar så vi stannade några dagar. Jag påpekade mycket noga atthon absolut inte fick ge Olva den allra minsta smula, eftersom hon då kunde bli dålig igen. Jaja, sa mormor och höll sig ganska bra i skinnet. Dagen efter var vi ute på Bosjökloster golfkrog och åt middag. Det var en härlig dag med strålande sol, mitt i sommaren, så vi satt ute och åt. Plötsligt kommer jag på att jag måste gå på toa, och där kunde jag ju inte ta med mig hunden…Vad göra. Jag säger till mormor lite strängt att nu matar du inte Olva medans jag är borta. Men när katten är borta dansar råttorna på bordet. Vilken syn möter mig när jag kommer tillbaka tror ni? Jo, då har lilla mormor illa kvickt varit och köpt en stor portion glass till Olva som hon sitter och matar henne med! Sked för sked med en nöjt leende på läpparna. När hon såg mig ställer hon snabbt ner hela skålen så Olva får hugga i sig bäst hon vill. Arg blev jag, men det hjälpte naturligtvis inte. Då blev mormor helt ifrån sig och blev ännu argare och jätteledsen (tårarna rann nerför hennes kinder), “man kan minsann inte begära av en sån gammal och sjuk människa att hon inte ska mata hunden. Det är omänskligt att begära att hon skulle kunna motstå sådana tiggande hundögon, nehej minsann, någon ordning på torpet fick det vara”! Ja vad ska man säga, Olva var lycklig iallafall och blev som tur var inte dålig. Det var efter den händelsen mina hundar fick följa mig från rum till rum när jag var hos mormor:)

Jag minns en annan episod med Olva och mormor, som vi har skrattat gott åt många gånger efter det. Det var också på sommaren och Olva hade precis löpt för första gången. Eftersom Olva var min första hund så hade jag inte så stor koll på läget. Då trodde jag att när tiken slutat blöda så var det lugnt för denna gången.
Jag och mormor hade åkt ut till Tjörnapssjön för att bada, och Olva fick hänga på. Olva var ju inte så gammal och var vid den tidpunkten lite rädd för vatten (något hon totalt ändrade upfattning om sommaren efter). Hur mycket jag och mormor än plaskade så ville hon inte gå i, jag försökte locka henne ömsom dra in henne (vilket jag nu vet attman absolut inte ska göra), men Olva ville verkligen inte bada. Så efter jag badat färdigt gick vi och satte oss vid en bänk och fikade. Vi hade tagit med oss kaffe, bullar och annat gott. Just som vi sitter och kalasar kommer det fram en man (ca 35 år, jag var då 20) och berättar lite hur man inte ska göra när man vill att ens hund ska gilla vatten. Jaha, sa jag bara, jaja ska tänka på detta till nästa gång. Sedan frågar han om inte hans hund och Olva fick leka. Jovisst sa jag, det går bra. Jag släpper henne och hundarna börjar leka direkt. Efter några minuter sticker de dock till skogs. Jag och mannen springer efter. När vi äntligen hittar dem sitter de ihop… De har parat sig! Jag blir väldigt chockad måste jag säga. Min stackars tik sitter fast i en äcklig mans ännu äckligare hund, hon trillar omkull och skriker av smärta. Jag trodde jag skulle svimma där och då. En utskällning som hette duga fick jag till på köpet av mannen. Vilken oansvarig jänta jag var som släppte ihop min löptik med en hanhund. Men om det blev valpar ville han ha provision och föresten kunde inte vi också träffas och ha kul någongång? Uuurk. Mormor hade vi det laget pallrat sig dit och fattade genast vad som pågick. Hennes första kommentar var “jaha, då har Olva blivit en riktig kvinna nu då”, sen började hon skratta så tårarna rann och hon nästan trillade omkull. Hon tyckte denna syn var så  rolig och varje gång vi pratade om detsenare skrattade hon hon gott även då och sa “kommer du ihåg den gången Olva blev av med oskulden, när hon blev en riktig kvinna. Och den där mannen som flörtade så med dig”. Ja, herregud vilket spektakel det var. Dagen efter åkte jag till veterinären, men de ville avvakta eftersom hon var så ung. På ultraljudet sen konstaterades att hon gått tom. Vilken tur!

Elsa har varit med mig hos mormor sen hon var liten valp. Hon lärde sig snabbt precis var mormor bodde, vilken gata, vilken trappuppgång och vilken dörr. Ibland fick hon springa i förväg ända från bilen och till dörren. Vilken lycka, hon riktigt studsade iväg:) Sen stod hon och trampade otåligt fram och tillbaka utanför dörren medans hon ömsom gnydde, ömsom pep. Släpp in mig, jag vet att himmelriket finns på andra sidan! Elsa och mormor fick någon slags speciell kontakt. De var alltid lika glada att se varandra. Hon är ju så söt sa alltid mormor, men hon har inte fått någon mat va? Hon tyckte det var förfärligt att Elsa var tvungen att förtjäna sina godbitar genom att göra några trix..Hon är lydig så sa hon, men är det inte synd:) På hennes köksbord stod alltid ett kort på mig och Elsa som valp.
När hon såg Abby för första gången var det dock inte samma kärlek. Det var en prickig en, sa hon. “Hon ser precis utsom Pippis häst”! Nej, Elsa skulle det vara.

Min mormor har på många sätt varit en ovärderlig vän, full av humor och goda råd. Hon har alltid funnits där, lyssnat och pratat när jag behövt henne. Men hon har aldrig lagt sig i och aldrig har några moralkakor flugit ur hennes mun. Hon var så vis min fina lilla mormor, hade så mycket kunskap om livet och allt som hör där till. Den har nu gått förlorad. Förut (fram tills bara något år sedan) satt vi uppe hela nätterna och drack vin, rökte, skrattade och pratade strunt. Vi åkte ut på utflykter, lagade mat, bakade och hade oss. De sista åren var vi dock mest inne och pratade om allt mellan himmel och jord. Hon var precis som vilken kompis som helst och var inte ett dugg pryd eller gammalmodig av sig. Nej, det är viktigt att följa med i modet sa hon alltid när jag hade nya käder, svarta naglar eller blått hår. Hon var totalt fördomsfri, så befriande :))

Mormor, du var min allra bästa vän.  Jag kommer sakna dig så otroligt mycket. Jag vet att du har det bra nu och att du kommer vaka över mig från din himmel. Du är min skyddsängel. Jag älskar dig så och du kommer alltid ha en mycket speciell plats i mitt hjärta. Farväl….

Veckan som har gått

Det har varit en ganska lugn vecka för mig. Lukas har varit sjuk och jag var hemma med honom. Elsa har fått fortsätta vila och Abby har också fått ta det lite lugnt. En dag har jag varit i stallet, annars har jag mest suttit framför datorn och jobbat med Aktivt hundliv. Jag hade helt glömt av från brukshundklubbstiden hur mycket för och efterarbete det är med att hålla kurs. Då slapp man ju dessutom feedbacken (något som jag tycker är väldigt viktigt att man får), kursanmälningarna, frågor, ekonomiska frågor, reklambiten, granskning och beställning av kurslitteratur och arbetet med hemsidan. Då hade man bara förarbetet kan man säga. Men jag skulle inte vilja byta tillbaka. Kurserna jag håller idag är både bättre, har ett helt annat upplägg (mindre stelt och trångsynt) och mer individanpassade. Mycket mera kvalitetstänk med roligare och bättre övningar Dessutom behöver jag inte hålla mig inom vissa ramar och kan arbeta med de metoder jag finner lämpligast (klickerträning mm). Jag tror mycket av det beror på att jag har blivit en bättre kursledare som kan betydligt mer idag, jag har en massa erfarenhet att luta mig emot och har mera frihet att göra som jag finner bäst när jag jobbar som “egen”. Sedan kan jag sakna stämningen och de andra instruktörerna, gemenskapen man hade. Den sociala biten kring kurserna. Men det får man försöka tillgodose på annat sätt istället. Jag rtivs mycket bra att vara min egen och skulle kunna sitta framför datorn jämt tror jag, det är alltid något man kan göra;) Så någon vidare egen hundträning har det inte blivit, små korta pass då och då. Annars bara lite lydnad (Elsa) och allmänlydnad (Abby) under promenaderna. Därav har det inte blivit så mycket bloggande heller..lite trist. Jag får försöka skärpa mig:)

Elsa mår iallafall mycket bättre och man kan inte alls se att hon haltar eller markerar längre. Hon verkar inte heller ha ont, för nu är hon totalspeedad hela tiden. Rastlösheten kryper i henne och varje gång man ska träna bara det minsta kör hon alla trix hon kan samtidigt i en följd, ibland flera gånger. Hon skäller på allt, vandrar omkring, tittar bedjande på mig, duttar på katten (Wilma) och är som en skjuten kanon ute, bara far omkring och har sig. Så skönt att se. Nu börjar då rehabiliteringen, att sakta bygga upp henne igen. Hon har blivit både fet och tappat muskler under denna 5 veckors viloperiod. Det gäller att träna upp henne försiktigt igen så att man inte får några bakslag eller att skadan går upp igen. Någon ortoped blev det inte då hon var sjuk..Trist, men nu när hon är så pass mycket bättre tror jag inte jag åker dit alls.
En sak jag ska göra nu är att återuppta lydnadsträningen och spåret. Men först ska jag sätta mig ner och planera hennes träning, så att inlärningen går så snabbt som möjligt. Hmm, måste också plocka fram kalendern för lydnadsproven och boka in några tävlingar. Första öppenklassspåret ska vi gå den 7 mars. Då ska även Abby få göra anlagsprovet. Så nu gäller det att träna spår, man kan ju köra ganska korta för Elsas skull. Men det är bättre än ingenting. Så snälla vädergud, ta bort snön och låt det bli vår:)

Nehej, nu kommer min nästa kursdeltagare. So long..

Trafikolycka

Igår hände något lite jobbigt. Roger hade varit hemma och ätit lunch. Några minuter efter han åkt tillbaka till jobbet så kommer han tillbaka och är helt upprörd. Säger till mig att skynda mig, men skynda dig då…Det är bråttom, jag fattar ingenting förstås och tror det är något kul ute på gården som jag ska kolla på. Så jag tog väl lite för god tid på mig, för då helt plötsligt börjar han babbla. Det har hänt en olycka länga 108:an och det är någon som kört på en hund. Och de stod bara där och såg förvirrade så han tänkte att han skulle åka hem och hämta mig. Hans mobil fungerade inte heller (irriterande eller..) så han fick bara vända och hämta mig. Jag tog snabbt på mig och tog min förstahjälpen väska för hund med mig. Han trodde att jag skulle veta bättre än de eftersom jag jobbat som djursjukvårdare innan. Lite press eller?

När vi kommer fram ligger hunden fortfarande på marken och gubben som kört på tiken bara står och velar. Det är lite annat folk där med, men ingen gör något. Det är snö ute och de har inte ens lyft upp hunden från marken. Hon är helt nerkyld och i svår chock. Svag puls och mkt sporadisk andning. Helt bleka slemhinnor, inga ögonreflexer eller andra tecken på medvetande. Jag inser ju att här är det bråttom om hon ska överleva. Så vi tar i princip bara hunden och bäddar ner den i bilen och kör i ilfart till djursjukhuset. Tyvärr gick inte hennes liv att rädda, hon miste livslågan där bak i bilen så när vi kom fram var hon död. Kanske lika bra det då hon var ganska illa tilltygad, bakbenet var helt av och jag tror hon hade inre blödningar i magen. Så sorgligt var det. En jättefin flatcoated retrivertik var det. 7 år var hon när hon miste livet.

Dumma gubbe, jag blir så arg. Varför tog han inte bara hunden och körde in henne. Nej han var mest rädd om sin bil, ifall det hade blivit någon skada på den. Åhhh, jag hade velat strypa honom!! Att det var ett annat liv hade han ingen tanke på utan det var bara bilen som var viktig. Jag tycker så himla synd om djurägaren, inte nog med att deras hund har kommit bort, den blir dessutom påkörd av den mest inkompetenta människan som finns och får tack vare det plikta med sitt liv. Som om inte smärtan och sorgen är nog så får ägaren också betala bilförarens självrisk på bilen, veterinärkostanden och “begravningen” (kremering eller djurkyrkogård). Så ta hand om era kära, högt älskade hundar och se till att de inte kommer på villovägar. Sätt ut era uppgifter på nätet (via SKK) så att vetrinären kan se att det är ni som äger hunden och kan kontakta er ifall hunden kommer in till dem. Jag vill iallafall veta så fort som möjligt vad som hänt min äskling om olyckan är framme. Pussa på era älsklingar och krama dem extra mkt ikväll och var glada över att det inte var er hund som låg där ute i snön.

Tack till min sambo som reagerade och kom och hämtade mig. Puss på dig:))

Jag är en cocker spaniel

Läste på Lilltrolls blog om ett kul hundtest på svt.se där man fick testa vilken hundras man var. Jag blev en cocker spaniel:))) Kulkul. Hahaha, när man läser texten vet jag dock inte om jag håller med om allt, men kanske sambon har en annan åsikt….

Ang kurser och livet i allmänhet

Idag har jag varit hos Hundvilja och pratat med Patricia angående att jag ska börja hålla kurs hos dem. Det ska bli jätteroligt att hålla kurs igen, kan knappt vänta tills jag får sätta igång.

Abby var med mig. Patricia har två hundar, valpar. En PON (6 mån) och en schäfer (5 mån). Jag kan inte påstå att jag avundas dem att ha två stycken samtidigt, då jag själv tycker det är fullt tillräckligt med en. Jag vet knappt hur jag ska få ihop mitt liv med som det är. Man ska träna för att vara snygg, må bra och vara pigg, man ska jobba, träna sin egen hund, träna Abby, tävla, läsa böcker, hålla kurser, vara kreativ, städa, tvätta handla, vara en bra sambo och styvmamma (hatar verkligen det ordet!!), ta hand om trädgården, planera, planera, planera och om man får någon tid över ta det lite lugnt. Puhh, hur får människor saker och ting att gå ihop. Jag fattar det inte. Allt jag önskar är lite lugn och ro ibland så jag hinner ikapp mig själv. Men det är inte längre något självklart inslag i mitt liv. Nog gnällt! Allt kommer säkert att fungera fint.

Tillbaka till Abby. Hon var mest trött och tyckte de andra hundarna var läskiga, så läskiga. Stryk fick hon av en katt med, hihi. Inte alls kul egentligen, men nu i efterhand kan jag skratta åt det. Saker var den att Patricia och hennes man Stefan har 8 kattungar hemma. 5 av dem är bara tre veckor gamla och de var dem jag gick in för att kolla på (kattungar är ju bara så gudomligt söta, man bara smälter ju). Abby kom trippandes efter mig för att se vad jag skulle göra. När kattmamman ser en främmande hund i hennes barnkammarrum blev hon störtförbannad och hoppade på Abby. Redan när första tassen träffade Abby gjorde hon helt om och försökte fly, men kattmamman gav sig inte så lätt, hon hoppade på Abby bakifrån och satte klorna i sidan på henne. Abby skrek! Jag fick tag i kattmamman och höll henne lugnt tillbaka. Stefan tog ut Abby ur rummet (hon slutade skrika så fort katten inte rörde henne). Jag lugnade katten och hon kröp förnöjt tillbaka till sina ungar. Jag beundrade dem en stund, vilken kändes som en evighet, för allt jag ville var att gå tillbaka till Abby och kolla så att allt hade gått bra. Men eftersom hon blev tyst så fort jag fångat katten så antog jag att allt hade gått bra och att hon bara blev rädd (såg senare när jag gick att jag hade rätt). Ungarna var förstås helt bedårande, hade öppnat ögonen för bara några dagar sen. När jag berättade det för sambon så han genast att Nej, Sara, vi ska inte ha någon kattunge:))

Elsa har skött sig fint idag. Kom på ett nytt sätt att träna in snabba lägganden under marsch som faktiskt verkar fungera (äntligen). Det börjar ju nämligen dra ihop sig för tävling snart igen. Ska köra en träningstävling den 4 september i Saxtorp och sen tävla officiella tävlingar både lördag och söndag och sen tre till samma månad. Så det gäller att strama upp det hela lite nu känns det som. Vill ju gärna ta mitt LP1 i september:)))