Farväl
I natt somnade min älskade mormor in, 94 år gammal. Allt känns så ledsamt och tomt, tänk att jag aldrig mer kommer att få träffa henne, prata med henne, hålla hennes hand i min. Krama om henne, säga hur mycket jag tycker om henne, aldrig mer få höra “Stackars Elsa, hon ser ju så hungrig ut, ger du henne ingen mat? Vi bara äter och äter, men stackars Elsa får ingenting” varvid hon stoppar till henne en bit av sin kaka. Det spelade ingen roll hur många gånger jag sa att hon visst får mat och att hon precis hade ätit och hungrig det är hon ju alltid (hon är juen retriever), dessutom tål hon inte kakor. Mormor ville inte lyssna på det örat och har alltid skämt bort mina hundar kopiöst. Till slut tog jag med mig dem in tom. på toaletten eftersom jag visste att hon mycket väl kunde ställa ner hela middagen när hon visste att jag inte såg.
En gång när min golden Olva fortfarande var dålig efter en magomvridning dagen innan, så åkte jag och hälsade på mormor. Då bodde jag i Smålandsstenar så vi stannade några dagar. Jag påpekade mycket noga atthon absolut inte fick ge Olva den allra minsta smula, eftersom hon då kunde bli dålig igen. Jaja, sa mormor och höll sig ganska bra i skinnet. Dagen efter var vi ute på Bosjökloster golfkrog och åt middag. Det var en härlig dag med strålande sol, mitt i sommaren, så vi satt ute och åt. Plötsligt kommer jag på att jag måste gå på toa, och där kunde jag ju inte ta med mig hunden…Vad göra. Jag säger till mormor lite strängt att nu matar du inte Olva medans jag är borta. Men när katten är borta dansar råttorna på bordet. Vilken syn möter mig när jag kommer tillbaka tror ni? Jo, då har lilla mormor illa kvickt varit och köpt en stor portion glass till Olva som hon sitter och matar henne med! Sked för sked med en nöjt leende på läpparna. När hon såg mig ställer hon snabbt ner hela skålen så Olva får hugga i sig bäst hon vill. Arg blev jag, men det hjälpte naturligtvis inte. Då blev mormor helt ifrån sig och blev ännu argare och jätteledsen (tårarna rann nerför hennes kinder), “man kan minsann inte begära av en sån gammal och sjuk människa att hon inte ska mata hunden. Det är omänskligt att begära att hon skulle kunna motstå sådana tiggande hundögon, nehej minsann, någon ordning på torpet fick det vara”! Ja vad ska man säga, Olva var lycklig iallafall och blev som tur var inte dålig. Det var efter den händelsen mina hundar fick följa mig från rum till rum när jag var hos mormor:)
Jag minns en annan episod med Olva och mormor, som vi har skrattat gott åt många gånger efter det. Det var också på sommaren och Olva hade precis löpt för första gången. Eftersom Olva var min första hund så hade jag inte så stor koll på läget. Då trodde jag att när tiken slutat blöda så var det lugnt för denna gången.
Jag och mormor hade åkt ut till Tjörnapssjön för att bada, och Olva fick hänga på. Olva var ju inte så gammal och var vid den tidpunkten lite rädd för vatten (något hon totalt ändrade upfattning om sommaren efter). Hur mycket jag och mormor än plaskade så ville hon inte gå i, jag försökte locka henne ömsom dra in henne (vilket jag nu vet attman absolut inte ska göra), men Olva ville verkligen inte bada. Så efter jag badat färdigt gick vi och satte oss vid en bänk och fikade. Vi hade tagit med oss kaffe, bullar och annat gott. Just som vi sitter och kalasar kommer det fram en man (ca 35 år, jag var då 20) och berättar lite hur man inte ska göra när man vill att ens hund ska gilla vatten. Jaha, sa jag bara, jaja ska tänka på detta till nästa gång. Sedan frågar han om inte hans hund och Olva fick leka. Jovisst sa jag, det går bra. Jag släpper henne och hundarna börjar leka direkt. Efter några minuter sticker de dock till skogs. Jag och mannen springer efter. När vi äntligen hittar dem sitter de ihop… De har parat sig! Jag blir väldigt chockad måste jag säga. Min stackars tik sitter fast i en äcklig mans ännu äckligare hund, hon trillar omkull och skriker av smärta. Jag trodde jag skulle svimma där och då. En utskällning som hette duga fick jag till på köpet av mannen. Vilken oansvarig jänta jag var som släppte ihop min löptik med en hanhund. Men om det blev valpar ville han ha provision och föresten kunde inte vi också träffas och ha kul någongång? Uuurk. Mormor hade vi det laget pallrat sig dit och fattade genast vad som pågick. Hennes första kommentar var “jaha, då har Olva blivit en riktig kvinna nu då”, sen började hon skratta så tårarna rann och hon nästan trillade omkull. Hon tyckte denna syn var så rolig och varje gång vi pratade om detsenare skrattade hon hon gott även då och sa “kommer du ihåg den gången Olva blev av med oskulden, när hon blev en riktig kvinna. Och den där mannen som flörtade så med dig”. Ja, herregud vilket spektakel det var. Dagen efter åkte jag till veterinären, men de ville avvakta eftersom hon var så ung. På ultraljudet sen konstaterades att hon gått tom. Vilken tur!
Elsa har varit med mig hos mormor sen hon var liten valp. Hon lärde sig snabbt precis var mormor bodde, vilken gata, vilken trappuppgång och vilken dörr. Ibland fick hon springa i förväg ända från bilen och till dörren. Vilken lycka, hon riktigt studsade iväg:) Sen stod hon och trampade otåligt fram och tillbaka utanför dörren medans hon ömsom gnydde, ömsom pep. Släpp in mig, jag vet att himmelriket finns på andra sidan! Elsa och mormor fick någon slags speciell kontakt. De var alltid lika glada att se varandra. Hon är ju så söt sa alltid mormor, men hon har inte fått någon mat va? Hon tyckte det var förfärligt att Elsa var tvungen att förtjäna sina godbitar genom att göra några trix..Hon är lydig så sa hon, men är det inte synd:) På hennes köksbord stod alltid ett kort på mig och Elsa som valp.
När hon såg Abby för första gången var det dock inte samma kärlek. Det var en prickig en, sa hon. “Hon ser precis utsom Pippis häst”! Nej, Elsa skulle det vara.
Min mormor har på många sätt varit en ovärderlig vän, full av humor och goda råd. Hon har alltid funnits där, lyssnat och pratat när jag behövt henne. Men hon har aldrig lagt sig i och aldrig har några moralkakor flugit ur hennes mun. Hon var så vis min fina lilla mormor, hade så mycket kunskap om livet och allt som hör där till. Den har nu gått förlorad. Förut (fram tills bara något år sedan) satt vi uppe hela nätterna och drack vin, rökte, skrattade och pratade strunt. Vi åkte ut på utflykter, lagade mat, bakade och hade oss. De sista åren var vi dock mest inne och pratade om allt mellan himmel och jord. Hon var precis som vilken kompis som helst och var inte ett dugg pryd eller gammalmodig av sig. Nej, det är viktigt att följa med i modet sa hon alltid när jag hade nya käder, svarta naglar eller blått hår. Hon var totalt fördomsfri, så befriande :))
Mormor, du var min allra bästa vän. Jag kommer sakna dig så otroligt mycket. Jag vet att du har det bra nu och att du kommer vaka över mig från din himmel. Du är min skyddsängel. Jag älskar dig så och du kommer alltid ha en mycket speciell plats i mitt hjärta. Farväl….
