Ett vintrigt Röstånga
Idag efter vi vaknat kände jag att idag var det en bra dag att utforska
omgivningen på en lite längre tur. Så jag tog på mig långturskläderna, slängde retrieverkopplet runt halsen, ropade på Elsa och sen bar det iväg.
En oförglömlig runda blev det. Fantastisk natur, vintergnistrande i all sin snöprakt. Luften var kall och krispig, så där klar som innan det ska börja snöa. Inte ett ljud hördes mer än någon enstaka fågel. Skogen kändes oändlig och när jag kom upp på en höjd med fin utsikt såg jag att det nästan faktiskt var sant! Så otroligt skönt, detta ögonblicket har jag längtat efter sen jag flyttade ner till skåne från smålands vidsträckta skogar. Att bara se mil efter mil av orörd, obebodd skog. Jag kände ett lugn fylla mig och tom. Elsa verkade förstå ögonblickets magi, helt stilla stod hon och insöp skogens alla lukter och ljud, blickandes in bland träden. Jag såg både rävspår och spår av rådjur eller hjort. Spåren fångade Elsas intresse och hon följde dem nyfiket en liten bit in skogen innan hon vände och kom tillbaka till mig.
Sen, där djupt inne i skogen, träffar vi på några enorma djur i en hage. Det visar sig vara f
em enorma Belgian-bluetjurar. Otroligt stora och biffiga, sega av kylan och tristessen. En av dem var lika hög som jag är lång (170 cm). Vi gick vidare en bra bit och till höger om oss hade vi ett vilthägn, plötsligt fryser Elsa i sin rörelse och jag hör ett konstigt läte. Inne i hägnet springer fyra vildsvin sin iväg, men jag hinner få en bra titt på dem under tiden. En riktig liten grisfamilj var det, två vuxna och två kultingar. Elsa tog tre skutt framåt när de sprang iväg, men hon stannade så fort jag viskade hennes namn. Många skulle säkert bli rädda, men jag kände inte det minsta sting av rädsla. De var så tydligt mycket r
äddare för mig. Vildsvin är mycket skygga djur som man därför inte ser så ofta. För det mesta hör de en långt innan man någonsin vet att de är där, jag hade helt enkelt bara en sagolik tur. De kan visst vara farliga om man skadeskjuter dem, gör att de känner sig trängda eller hamnar mellan sugga och kulting medans de är små. Men annars är de ganska ofarliga och tar till flykten fortare än du hinner ropa hjälp. Men man ska alltid ha en sund respekt för alla djur, vilda som tama.
Vidare och vidare gick vi och till slut hamnade jag inte långt från ingången till söderåsen via Nackarpsdalen. Vi hittade en gammal vandringstuga där man kan sova över om man har lust och utforskade den lite. Riktigt mysigt var det där inne och på våren/sommaren när det är lite torrare ute kan man samla lite ved och tända 
en brasa i kaminen där inne och somna till sprakandet från elden. Vi vände hemåt via Skåneleden, som jag vet leder förbi strax där vi bor. När vi kommit mitt inne i skogen igen skrämde vi upp en stor rovfågel som satt på marken,kalasande på något litet djur den fångat. Finns det något bättre än att vara ute i skogen och njuta av naturen. Det är iallafall något bra som mina föräldrar har lärt mig. Tack ska ni ha för ni öppnade mina ögon för denna ovärderliga skattkammare som vi har precis utanför dörren vart vi än befinner oss här i världen. Så gör som jag, ge er ut på en långpromenad, ta med er fika och njut:)
Tags: Elsa, Röstånga, Vandring