-= Blog The Dog =-

Livet i Röstånga - sammanfattning

Ville bara uppdatera er på det senaste och så. Här har det varit väldigt tyst ett tag. Hela mitt liv har saktat av på de flesta plan. Min fot blir liksom inte bra och igår var jag hos läkaren igen. Han var absolut inte positiv till händelseutvecklingen (värre och värre under tre månaders tid). Enligt honom har jag brutit foten på något sätt. Antingen en “osynlig” fraktur strax under vadmusklen eller ett “brosk/ben-brott” inne i leden. Oavsett så väntar jag nu på magnetröntgen och en eventuell operation. Som läkaren sa, det bästa som kan hända nu är att skadan går att operera. Annars kommer du ha besvär under mkt lång tid. Så nu är det bara att sitta hemma och vänta. Han sjukskrev mig i 5 veckor till. Suck, allt har plötsligt blivit så tråkigt.

Men nog klagat, det har hänt roliga saker också. Jag har varit på tävlingslydnadskurs för Eva Bodfält i två heldagar uppe i Stockholm. Jättekul och mkt intressant och lärorikt. Jag kan varmt rekommendera att gå kurs hos henne. Är ni i Stockholm så passa på och se om hon har någon kurs då.

Abby har lärt sig lita på sin simförmåga och därmed går numera vattenapporteringen som en dans. Efter mkt tvekan och pushande från min sida så hoppar hon nu självmant ut från bryggan och simmar ut pch hämtar dummien. Jättekul att se.

En annan sak som är väldigt tråkig är att vi väljer att omplacera Abby. Hon fungerar inte optimalt i vår flock längre tyvärr. Det känns så himla jobbigt och ledsamt. Men hon fungerar bäst som ensamhund och det kan vi inte erbjuda henne. Så gäller det bara att hitta ett mkt bra hem så att jag kanske kan släppa henne ifrån mig. Kommer gråta floder :(….

Avslutar med en glad nyhet. Elsas mamma fick en hel radda tikar vid valpningen för 6 veckor sedan. Så om två veckor åker jag och hämtar hem en ullig, busig och underbar liten tollartjej. Tanken är att hon ska bli min nästa tävlingshund. Funderar på att kalla henne Svea eller Lina, vad tycker ni? Eller har ni några andra bra namnförslag (svenska tjejnamn). Att få hem henne kommer iallafall liva upp min ledsna tillvara en del.

Ett pris värt mer än något annat!!

Idag har jag varit hos Din Veterinär i Helsingborg och fått Elsa röntgad. Först beställde jag tid hos Djursjukhuset i Helsingborg men där skulle jag få vänta i två! veckor. Pratade med min chef som istället rekommenderade den ovan nämnda kliniken och sa att vi (Dv i Klippan) hade ett samarbetsavtal med dem. Jag ringde igår och fick tid idag!! Det kallar jag service:) Väldigt duktig och kompetent personal. Jag kan verkligen rekommendera dem till större “bekymmer”.

Eftersom de klämt in mig mellan andra patienter så fick jag vänta en del, men mkt hellre totalt två timmar på denna kliniken är två veckor hemma i ovisshet. Det var inte bara till nackdel då jag fick tid att hämta mig mellan känsloattackerna. Gråten vällde upp i halsen på mig flera gånger och just då var jag innerligt tacksam att ingen såg mig.

Först gjordes en klinisk undersökning och en massa palperande, rörlighets- och böjprov. Hon markerade mycket starkt i övergången mellan bäckenet och övre ryggen. Veterinären blev mycket betänksam och sa till mig att jag inte skulle hoppas på för mycket. Kanske var det bara en rejäl smäll hon fått eller så var det något betydligt värre. Han preciserade inte exakt vad detta skulle vara och jag ville inte veta. Sen sa han att en röntgen skulle göras men att hon skulle sövas först. Därefter gick han ut. Tur det, för mitt hjärta höll på att brista. Det tog säkert 20 minuter för mig att få kontroll över mina känslor igen.

Med en totalt avslappnad hund i famnen gick jag in på röntgen där en sköterska tog tre bilder på ryggen. Jag bäddade ner Elsa på golvet på en filt och i min jacka så hon inte skulle kylas av (djur gör gärna det under narkos). Sen satte jag och började läsa en intressant hundbok som praktiskt nog låg där inne. Efter 20 min kommer veterinären in, konstaterar att det inte fanns något att se på just de bilderna. Men han var inte nöjd, 4 bilder till blev det. Efter ytterligare väntan kommer han in och läser av dem. Jag tassar ut till honom med hjärtat i halsgropen, vågar knappt fråga. Men gör det ändå. Han svarar att han inte kan hitta något på bilderna som är onormalt. Elsa är dock överrörlig i ryggen och två kotor kommer så småningom växa samman, men det är inget hon kommer att lida av förstår jag. Fatta hur lycklig jag blev!! All oro och rädsla sjönk undan, min puls återgick sakta till det normala igen.

Så vad blev diagnosen då. Det togs även prover för att utesluta fästingburna sjukdomar (som kan ge liknande symptom). Jag får svar om några dagar på dem. Men han var i princip helt säker på att hon slog sig rejäl under fallet i trappan och fått en jobbig sträckning i ryggen. Och punkt där! Med rätt rehabilitering kan hon starta i både bruks och agility om ett år ungefär. Jippieee. Så de första sex månaderna ska hon inte hoppa eller krypa. Vi ska bygga allmänkondition, rygg och bakbensmuskler samt balansträna. Mycket varierad motion, följa med till hästen flera dagar i veckan var kanonbra. Men vi ska också vibrationsträna henne på kliniken. 13 ggr ska hon träna på en vibrationsmatta för att mjuka upp ryggen. Ska bli spännande att se hur det går. Det börjar på måndag, vidare rapporter om det följer.

Jag är så himla lycklig och lättad. Jag var så rädd för att jag skulle förlora henne till hundhimlen. Men nu får jag behålla henne och hennes smärta är bara temporär och kan botas med träning. Härligt!!!

Elsas vecka

Elsas vecka har synnerligen varit mestadels otur och besvikelser.

Den startade dock bra. I måndags var vi på Söderåsens bk och tränade lydnad och agility. det var så roligt. Hon älskar verkligen agility (jag med) och är så himla duktig. Tänkte att snart är det dags att starta henne i någon tävling. Träffade en annan tjej som tränade agility och vi sod ganska länge och pratade medans hundarna lekte. Älskar att vara social och prata hund!!

 På tisdagen var hon med mig på kurs och skötte sig bättre än på länge. Eftersom hon varit skadad så har jag köpt ett backontrack-skydd till henne. Fungerar hur bra som helst. Hon känns mycket fräshare och piggare när hon har haft det på sig. Den nuvarande behandlingen är att hon sover med det hela natten på vänster fram och har det på på dagen på höger fram. Är jättenöjd!
På onsdagen var hon hos hundvakten på dagen och med mig i stallet efter jobbet. Red en ganska lång runda, jättehärligt var det. Älskar att rida ut med hunden efter jobbet. Man blir så pigg och rensar effektivt hjärnan från dagens arbete.

På torsdagen började dock tråkigheterna. Roger gick ut med hundarna på morgonen. Någonstans i skogen skadar Elsa sig. Så när jag lite senare ska lämna dem till hundvakten ser jag att det är blod på hans golv. Kollar igenom hundarna och upptäcker då att Elsa har skadat sin ena trampdyna fram. Ett litet sår bara, inget farligt tycker jag. Vem som helst kan ju rispa sig ute i skogen. Jag tvättar av det så gott det går och blir en kvart sen till jobbet. Väl där tyckte veterinären att jag skulle tagit med henne. Införskaffade en hundsko till henne som hon hade på sig på kvällen när vi var ute.

På fredag morgon väcker Roger mig och säger att det är något fel på Elsa. Hon haltar och han får inte ta i hennes tass (den skadade). Även jag tycker att hon är lite hängig så istället för att vara hos hundvakten får hon snällt följa med mig till kliniken. Veterinären (som är fantastiskt duktig) kollar såret och det visar sig vara mer än en rispa… ett 5 mm djupt sticksår. Antibiotika i 6 dagar blir det. Men det är inte det värsta. Jag frågar Helle (veterinären) om hon kan känna igenom henne ordentligt då jag misstänker att Elsa har ont i ryggen. Mkt riktigt. Enligt veterinären har hon problem med en eller flera kotor i nacken och pålagringar i sista halvan av ryggen. Jag ser det också tydligt under undersökningen att hon är stelare än normalt och har ont. FAN också. Elsa ska nu in på röntgen för att fastställa graden av pålagringar och se om vi kan göra något åt det hela. Det känns så himla jobbigt. Jag är så rädd för att förlora henne. Jag har gråtit så..
Jag vill ju att hon ska ha ett värdigt liv utan smärta. Att hon ska kunna vara en pigg, glad och arbetsvillig hund många år till. Enligt Helle får Elsa aldrig mera hoppa eftersom det är det som gör henne illa i ryggen. Aldrig mera agility! Suck.Jag älskar Elsa så, hon är så himla speciell för mig. Jag kommer aldrig få en hund som henne igen. Jag är rädd, så rädd. Med denna diagnos faller många bitar på plats. det förklarar hennes periodvisa stelhet, hälta, ovilja att vara med andra hundar, hennes bristande tålamod och varför hon ibland går undan. Jag har förstått att något varit fel, men jag trodde det berodde på hennes fall i trappan och att hon ännu inte helt repat sig. Nu är det bara att avvakta och se hur det går. Jag ska försöka att inte ta ut för mycket i förskott. Jag försöker intala mig att det bara är det diskbråck eller något.

Back on track

Funderar på att köpa mig några “Back on track”-saker till mig och Elsa. Jag har ju en gammal skada i nacke/rygg sedan tidigare och har provat en “halspolo” sedan tidigare och blivit mycket nöjd. Nu har jag skadat min fot igen och kan knappt stödja på den. Jag hoppas det bara är en jobbig vrickning, ska till läkaren imorgon, så vi får väl se då. Men jag tänkte investera i ett vristskydd för foten och ett handledsskydd eftersom jag sitter så pass mycket vid datorn.

Elsa är fortfarande inte helt bra i sitt ben tror jag. Hon haltar inte eller så, men jag tycker fortfarande hon har kort stubin och är inte lika glad som innan. Dessutom slickar hon sig ganska mycket på sitt vänstra framben (har hon gjort ända sedan skadan) så jag tänkte testa att köpa ett benskydd i Back on trackserien till henne. Jag hoppas det ska hjälpa henne.

Är det någon av er som har erfarenhet av Back on track-produkter till djur?

Kylbehandling

Efteorrsom inte Elsa svarar på varken vila eller kylbehandling så blir det ett telefonsamtal till en ortoped imorgon. Kanske har jag för dåligt tålamod, men det är jobbigt att se henne så hängig och annorlunda. Hon borde vara totalspeedad som förra gången hon blev påtvingad vila. Men det är hon inte. Då blev hon iallafall stadigt bättre, men nu kan jag inte se någon förbättring alls. Hon drar sig undan och verkar ha ont helt enkelt. Hon är inte alls den där spralliga tjejen jag är van vid. Hon väljer oftast att ligga för sig själv (hon känns så ensam och olycklig) och kommer Abby så går hon. Även om hon är hos mig, och det klarar inte mitt hjärta av bara. Självrisken är redan uppfylld med råge, så nu blir det djursjukhuset istället. Om jag bara visste vad det var. Nu spökar brustna ledband och allt möjligt hemskt i min hjärna. Jag skiter i tävlingar för resten av mitt liv, bara hon blir bra igen!!!

Så här olycklig är jag när matte lägger kyl”bandage” på mig…