Tyvärr måste jag stänga bloggen under en period. Har fått en ordentliga problem efter min hjärnskakning och måste nu koncentrera mig på att bli frisk igen.
Tillfälligt ur funktion, var god försök senare
Lägg till dig till min mailinglista så får du ett mail när bloggen öppnar igen.
Ha ett gott hundliv tills vi ses igen. /Sara
Nej egentligen är det jag som är dum, eller iallafall obetänksam, Elsa är ju skadad och går med tassbandage som jag byter varannan dag. Bytte igår, det blev väl lite sisådär, Elsas fot såg ut som en bandyklubba, hahaha. Hon verkade inte ha uppskattat det. När jag vaknade imorse så hade hon tagit av sig bandaget och bitit upp såret, alla stygn och halva fliken var borta. Istället var det ett hål rakt in till “köttet”, Typiskt. De andra nätterna/dagarna har hon inte brytt sig om det så därför tänkte jag inte på att sätta på henne någon tratt. Jag skulle ändå in till Klippan så då passade jag på att hälsa på på jobbet och visa upp henne för min kollega. Aj då, inte bra sa veterinären. Så nu är hon tejpad och sen bandagerad. Plus att det tar mkt längre tid för det att läka. Dumma, dumma obetänksamma matte…………..
Eftermiddagen passade jag på att miljöträna Svea lite. Vi åkte till Skäralid (stora ingången till nationalparken) för att titta på folk och hundar. Svea var så himla duktig. Var passiv när jag var det, låg bara helt lugn brevid mig och kollade/lyssnade/luktade på allt. Hon gick lös och sprang inte fram till folk. Änderna var inget speciellt kul (de levde ju…) och hon satte alla tassarna i vattnet (hmm, konstigt det här sa hon). Jag kunde kalla in henne från en tanta som gullade med henne, hon bara tvärvände och kom direkt. Det är då ens hjärta sväller av stolthet (sen att det kanske mest beror på att hon fortfarande är så liten är ju en annan sak). En inkommande kanot från sjön skällde Elsa ut efter noter medan Svea knappt blinkade. Elsa tyckte helt klart den var läskig, hon blev så låång när jag uppmanade henne att nosa på den. Sen var det som om luften gick ur henne, jaha det var bara något dött trist typ, hihihi:) Höjdpunkten var när Svea hittade en andfjäder, ååhh vad den luktade så gott… Inte apportör för inte;)
I lördags var jag och gjorde Elsas MH-test. Bättre sent än aldrig:)
Sju på morgonen bar det av till min hemmaklubb, Lomma BK. Jag var lottad först som femte ekipage så det blev några timmars väntan innan det var min tur. Vid tio kom min kursare och vän Lena som skulle filma kalaset:) (Tack Lena, det blev film av det;)) Vi fikade och flamsade. Jag var lite nervös. Innan Lena hade kommit gick jag med och kollade på några andra hundar, så jag visste ju vad komma skulle.
Elsa kände klart av spänningen i luften och var därför lite spattig. Men testet gick bra, jag har ungefär det jag redan visste i kopplet. En glad tjej som gärna vaktar, inte jagar och inte vill springa från sin matte. Kanske med lite mera skärpa….Hon lekte fint med testledaren, jagade inte trasan (bra tycker jag, skvallerträningen fungerar!), skällde ut avståndsfiguranten, blev arg på dumpen (overall som flyger upp framför hunden), blev lite rädd men mest arg på skramlet (kedja som dras i metallbana brevid hunden) och på spökena blev hon helt skogtokig och gjorde tom. ett utfall mot en figuranterna. Hon skällde sig verkligen hes:) Ingen kvarstående anspänning dock, hon lekte fint med mig och trasan efteråt. Skotten reagerade hon överhuvudtaget inte på så där fick hon en etta. Skönt att ha det gjort.
Efteråt försökte jag träna lite lydnad med henne på planen, men det var dömt att misslyckas. Hon var för trött i skallen helt enkelt. Så vi åkte till stranden i Bjärred och fikade, åt jordgubbar, badade, gjorde flera vattensök och bara mös över att det bara var vi två. Vattensök är jättecoolt. Man använder saker som sjunker, hunden ska jobba som i ett vanligt sök och leta efter vittringen från apporterna. Det mest fantastiska är att de hittar dem även under vattnet. Så häftigt att se. Hon avsökte vattnet precis som om hade varit i skogen, systematiskt och snabbt med svansen i topp. Att hundnosar är fantastiska visste jag, men jag fick ändå en ahaupplevelse. Vi körde även lite tävlingslydnad i vattnet. Fritt följ, sättande och läggande under gång. Kul att se sin hund ligga i vattnet och bara huvudet sticker upp:))
Tyvärr skadade sig Elsa på en tångruska (torkad) när hon skulle lämna av en apport och skar upp ena trampdynan. Det vara bara att åka hem, ringa min goa veterinärkollega på kliniken och åka in och sy henne. Så nu är konvalesent i någon vecka, så typiskt när sommaren kommit…
Elsa springer ut och söker
Elsa poserar och får kramp av att hålla fast så länge:)
Bara en bild till Elsa Äntligen, mmmmm
Skadad Elsa med sin muta och söta Svea med sin (snälla var still en liten stund)
PS: Ni vet väl att alla bilder på denna bloggen är klickbara (förstorbara): DS
Tags: Elsa, MH, Skador
Idag har jag varit ute och hoppat med Elsa igen. Igår var vi också ute, då hoppade jag ca 1,5 km och eftersom det gick bra så tänkte jag att det inte skulle skada att öka på dosen lite. Så idag hoppade jag ca 3 km. Snacka om att det var jobbigt eller. Svetten bara lackade och jag hade blodsmak i munnen. Men det var verkligen underbart. Jag älskar när man tränar så att man verkligen känner att man lever. Det ger en sån kick att vara totalt utmattad av ett pass, när man är så trött att man mår illa och skakar. Innan, när Elsa var sjuk i sin Chronssjukdom, tränade jag massor. Eftersom jag inte då kunde träna henne tränade jag allt annat. Simning, 
kickboxning, styrkegympa, vanlig gympa, core och ridning. 4pass i veckan plus ridning några gånger var mer regel än undantag under den perioden av mitt liv. Ibland kan jag sakna den perioden så. Det var alltid fullt ös, alltid saker på mitt schema. Jag gick hela tiden från den ena aktiviteten till den andra. Jag var aldrig rastlös utan fixade och donade med allt själv. Nu lever jag ett helt annat liv, mkt mkt lugnare och där jah måste träna mig i att tänka på att jag inte måste klara allting själv. Det liv jag lever dag tycker jag väldigt mycket om, det ger mig andra värden än mitt förra. Men när min fot har läkt måste jag börja träna lite mer strukturerat igen. Nu när jag svettas på mina kryckor inser jag hur mycket jag saknat den biten.
Idag har jag och Elsa också tränat en del lydnad. Vi har kört rutan, vändningar på stället, skick till kon, minnesträning och avslutat det hela med en skön massagestund. Elsa är mkt taggad för träning,nästan för het. Hon har lite svårt att fokusera när hon är så där övertänd. Rutan gick sådär, hon är lite slängig och slarvig. Idag provade jag med att försöka få henne att göra fel. Jag la en godis/boll på en av konerna. Bollen struntade hon i utan gick in i rutan som hon skulle, med godisen däremot var det svårt. Först på fjärde skicket gick hon rakt in i rutan utan att försöka ta godisen. Vändningarna på stället fungerar bättre och bättre, åt vänster är dock det svåraste. Jag får helt enkelt läsa på igen, se om jag hittar några bra tips. Minnesträningen gick perfekt men skick till kon gick åt skogen. Hon använde konen som target eller la/satte sig på den! Åter igen får jag återvända till böckerna. Men det är skönt att vara igång igen. Och utmanande eftersom att träna lydnad med kryckor kan vara lite trixigt….
Tags: Kondition, Lydnad, SkadorDenna veckan har jag vandrat in och ut från sjukhuset ett flertal gånger. Hopplöst är det att få någon ordentlig vård här i Sverige. Ingen som verkligen lyssnar och tar en på allvar. Vi har fasen så mycket bättre och snabbare djursjukvård i detta landet än människosjukvård. Inta ska det behöva ta flera månader att få till en magnetröntgen och operation. Ingen djurägare hade tillåtit att deras älsklingar skulle behöva lida så pass länge. Får vi ingen tid som vi hade tänkt oss så ringer vi helt enkelt vidare till andra kliniken tills vi får detbemötande vi söker. Vi blir arga på veterinärerna om de inte lyssnar och många av oss ser helt enkelt till att ge sitt djur det bästa som finns. Bara hon/han blir frisk. Men människor kan man behandla hur som helst. Inget hopp heller har vi att kunna påverka vår situation. När varken smicker, hot eller tårar hälper så ger jag upp. Det är helt enkelt ingen mening att hålla på att bråka med vården, jag har tappat tron på svensk sjukvård. Så kanske det blir ett privat alternativ ändå. Min hund kan jag lägga ut tusentals kronor på för att hon ska få det bästa och att allt ska kunna uteslutas. Kanske är det dags att inse att man helt enkelt får göra det samma för sig själv. Ta av sina besparingar för att slippa ha ont och kunna gå igen. Det är en väldigt viktig del i mitt liv, ett par fungerande ben!
Svensk sjukvård suger….
Ett tag var jag ganska less på allt. Men sedan min mamma släpade i väg mig en kväll till ett köpcentrum, för att shoppa och sedan gå på teater i Malmö så inser jag att man faktiskt kan ta sig fram rätt så bra med kryckor iallafall. Mitt hopp tändes, så dagen efter var jag ute och hoppade min första promenad med Elsa på länge. Det var så underbart att äntligen så få klappa hästarna i hagen, känna vinden blåsa i mitt ansikte och solen värma mig. Men det bästa av allt var att få vara ute med min älskade Elsa igen. Se henne springa omkring och ständigt söka min blick. På vägen hem, nedför backen fick jag henne tom. att gå fot med mig. Trots att jag hoppade på kryckor och hon tycker de är ganska läskiga. Min duktiga lilla hund. Det är så himla mkt värt att ha en lydig hund som man kan ha lös i alla situationer. Så satsa på en bra allmänlydnad mina vänner, det är värt allt när man hamnar i situationer som denna.
Sporrad av min tur ute funderade jag om det fanns något annat man kunde göra i hundträningsväg när man är fast på kryckor. Förutom att lära in trix oxch frishapa då. Så jag samlade ihop mina dummies och kaninskinn och hoppade ut i trädgården och gömde dem så svårt jag nådde. Det gick jättebra att göra ett sök i sin egen trädgård. Tänk det hade jag aldrig funderat så mkt på innan. Elsa tyckte det var så roligt att få träna lite igen (jag med minst lika mkt) så jag gjorde om det tre gånger (8-12 i varje omgång).
Kom också på att man kan träna inkallning, ingångar och fotpositionen bra fast jag stod helt stilla. Vad gör man inte för att få lite utlopp för sin energi och träningslust.
Men både jag och Elsa saknar våra ridturer, de långa promenaderna i kvällssolen, besöken på brukshundsklubben, att tävla och kunna springa ikapp. Så ni som kan, ut och lek med era hundar. Ta vara på den frihet ni har, spring, busa, spåra och njut av våren. Tills dess att jag kan göra samma sak ska jag försöka göra det samma fast med kryckor. Allt går om man vågar, vill och är envis. Tack mamma för att du öppnade mina ögon igen:)
Tags: Hundträning, SkadorAnledningen till att det inte blivit mycket skrivit på denna sida de sista veckorna stavas sjuka och skadade hundar. Så jag håller på att krypa ur skinnet, bokstavligen. Jag tycker det är så otroligt jobbigt att de är sjuka och det är inte bara för att jag tycker så himla synd om dem och för att mitt hjärta håller på att brista varje gång jag ser på dem att de lider. Det är också för att jag börjar få svår abstinens. Jag har kommit på att jag är beroende av två saker, långa promenader och att träna hund. Jag har verkligen svårt att låta dem vara, vill bara träna, träna, träna. Det är ju så himla roligt. Och Elsa tycker ju också det, så ibland glömmer jag mig och kör ett pass med henne iallafall. Är Roger då hemma är han genast på mig och ler suckandes, “kan du inte bara låta henne vara, jag tror det är du som tycker det är jobbigast att Elsa är sjuk, inte hon”. Och eftersom Elsa vilat nu i två veckor håller hon också på att spricka av träningsiver och man riktigt ser hur det kryper i hela henne. Vilket bara gör det ännu roligare att träna med henne, för hon är ju så hyperfokuserad. Och det bara älskar jag, den ivern hade jag velat ha alltid. Så ibland kan jag bara inte stoppa mig själv utan kör ett litet trix eller lite lydnad med henne. Fy, dumma mig. Jag måste verkligen stilla min iver. Så för att få ut min nervösa energi ska jag ut och rida en ny häst imorgon. Har kanske hittat en ny medryttarhäst här i Röstånga, han står mitt i byn, helt perfekt. Att vara där några timmar kanske gör att jag blir lite mindre träningssugen.
Men stackars Elsa har all sin energi kvar. Hon håller på att totalt balla ur. Skäller på allt och ingenting. Pricis som förra gången hon skadade sig och var ordinerad vila några veckor. dag skällde hon tom. på vattenkokaren när jag gjorde tevatten! Min stackars lilla tjej. Jag tycker så himla synd om henne. Speciellt när jag lämnar henne hemma och går en runda med Abby. När hon sitter vid dörren och gnäller efter mig, då går mitt hjärta i tusen bitar och jag måste verkligen stålsätta mig för att inte genast öppna dörren och gå in igen. Men daltning hjälper ingen hund (gör dem bara osäkra och odrägliga) så jag fortsätter gå med hennes bedjande ögon fastetsade på min näthinna. Min stackars älsklingshund. Jag önskar så att hon blir bra snart. Vad har då hänt kanske ni undrar. Jo, för två veckor sedan rymde hon från ovanvåningen ner till bottenvåningen, forcerade en barngrind (hög) ner i trappan, trängde sig ut genom spjälorna i trappan , ut på en hög bänk och ner på ett stengolv. Antagligen har hon slagit sig rejält, för när Roger kom hem så mådde hon inte så bra och ville inte gå ut på promenad. “Hon gick som en gammal tant” sa han när jag kom hem, “så jag vände igen”. Sedan dess har hon varit halt, seg och inte alls sig själv. Hältan har vandrat runt mellan de olika benen och efter hon fått vila i tio dagar så åkte jag in och röntgade henne i torsdags. Men alla bilder var fina. Jag som var rädd för att något kanske var brutet kunde andas ut. Veterinären hittade ingenting utan ordinerade bara fortsatt vila i tre! veckor till. Men hon har inte blivit bättre, snarare har hältan varit värre av och till. I takt med att dagarna gått har min oro ökat. Så idag ringde jag en hundfysioterapeft. Hon sa att jag skulle behandla henne med kyla 20 minuter fyra gånger om dagen i några dagar. Så ikväll har hon legat i soffan med Roger med ett isbandage runt tassen (hon haltar nu bara på höger fram). Vi får hoppas att det hjälper, annars är planen att ta henne till en ortoped. Det är så konstigt, för hon är inte trycköm någonstans eller varm. Hon bara haltar, ibland mer (som efter vila, när hon ska komma igång liksom) ibland mindre (som när hon varit igång en stund). Har du varit med om något liknande?
Abby är inte sjuk egentligen, men hon har fått våteksem mellan trampdynorna på tre tassar. Så hon får gå med krage för att inte bita sig och blir behandlad med Alsolsprit coh Daktakort. Håller väl på så ett tag och hoppas att det ger med sig av sig själv. Jag bara tror att det är våteksem, jag har inte varit hos veterinären än. Jag tycker det liknar det min golden hade en sommar. Annars är Abby lika glad som vanligt. En stor tratt minskar inte hennes livsglädje alls. Hon brakar runt med den i hela huset och far in i allt, inklusive oss och Elsa (det gör så himla ont). Hon har lärt sig att äta, dricka och till och med tugga på ben med den.
Jag hoppas mina sötnosar snart ska repa sig så att inte hela tävlingssäsongen är bortblåst. Viktigast är ju förstås att de mår bra och är pigga och friska. Är de bara de tackar jag min lyckliga stjärna och ber en bön till hundguden där uppe;)
5 minuter efter hon fått den på sig för första gången sov hon lika gott som vanligt…
Matte, det är så synd om mig…jag har så himla tråkigt!
Min katt Wilma ville också vara med på ett hörn. Jättesuddig bild, men visst ser hon ut som en liten kattunge:) Hon är dock 7 år!
